Årets Sportbok 2025
Det kallas UE-kultur. Att samla på platser och byggnader som övergetts men ligger kvar som påminnelse om urbaniseringens offer. Den svenska landsbygden är full av gamla igenväxta Idrottsplatser. Varje by skulle ha en, plus ett fotbollslag. I takt med avfolkningen av landsbygden försvann jobben, klubbarna och hela samhällen. Men idrottsplatserna ligger kvar, tysta, överväxta, förfallna. Men inte enbart på landet. Folkungavallen i Linköping låg tyst i decennier, nästan mitt i stan. Det växte träd på den imposanta huvudläktare som en gång härbärgerat allsvensk fotboll.
Ett annat urbant exempel är Värendsvallen i Växjö, där 21 000 såg Östers IF vinna guld 1968. Den är med i boken ”Det var en gång en idrottsplats” av
Göran Bergmark och Mats Tallkvist (Ades förlag). Två fotbollsnostalgiker (från Raggsjö och Växjö) som länge har dokumenterat övergivna, avlägsna IP, svåra att hitta även med GPS. Från Ignaberga (omslaget) i söder, till Kåtaselet, Tärnaby, Glommersträsk och Lovikka IP i Lappland. Däremellan ett 30 tal andra ex-IP.
Det är en bitterljuv berättelse, en slags vuxensagor. Full av underbara anekdoter på en omsorgsfull, ödmjuk prosa som ibland blir till poesi. Bildmaterialet består av väldigt mycket natur, rostiga stolpar, mögliga omklädningsrum och gamla bleknade lagbilder.
Kråkhults IP är speciellt. Lagbilden på Kråkhults SK är tagen efter vårpremiären 1970, lokalderbyt mot Hjältevads IS. Min storebror råkade spela där den säsongen. De hade en blå överdragsoveroll med ”Albyl hjälper” på ryggen som en 11-åring fick efter säsongen och var oerhört stolt över. På bilden står elva allvarsamma män. Svettiga luggar, bruna knän. Lagledaren i slips och överrock och så en spelare närmast honom i svarta överdragsbyxor istället för vita kortbyxor. Spelaren ler, är uppenbarligen ende reserven och heter Penthy Persson.
Ingen har spelat på Kråkshult IP sedan 1971 men ”eldsjälen” och före detta reserven Penthy Persson är nu ensam nyckelspelare. Han klipper gräset ett par gånger om året och har inrättat ett litet obskyrt fotbollsmuseum i omklädningsrummet. I en glänta där skogarna är som allra mörkast i norra Småland, 54 säsonger efter att klubben lades ned.
En annan favorit är Öjavallen i Halshult där Halasjö IF länge fick dispens för planen var bara 80 x 40 meter. Sveriges minsta elvamanaplan, och en av de vackraste arenorna. Efter 30 års dispens torrlade man en sjö och sprängde bort lite blekingeberg så berikades fotbollsvärlden med ytterligare 10 meter. Fast fortfarande med dispens.
Förra året tog jag cykeln med på färjan till Aspö, den vackra och märkliga ön utanför Karlskronas inlopp. En utspark från färjeläget upptäckte jag en välskött liten idrottsarena, Drottningskärs IP. Den platsar även i boken för här har en annan eldsjäl gått ett steg längre än Penthy. Genom att återanvända gamla omklädningsrum, läktare, stolar, korvkiosker från andra arenor har Idrottsplatsen fått en total makeover, efter 15 års dvala. Med 43 licensierade spelare, varav 38 tar båten till träning, trots få avgångar.
Fast någon gång kan det faktiskt vara bra att det inte längre spelas boll på alla IP. Lindshammars glasbruk var en stor arbetsplats fram till 1980-talet. De 80 000 glasprismorna till Edvin Öhrströms obelisk på Sergels Torg i Stockholm blåstes här. Speciellt av Karl Gustav Mårdal, inte enbart glasblåsare med jättelika lungor utan även skyttekung i Lindshammars GIF. Mårdals vänster var fruktad, speciellt efter att han skjutit sönder revbenen på en stackas bollmotare på Bruksvallen på 60-talet. Han blåste dock inte glasfotbollen till invigningen1953.
Efter att sorkar förstört gräsmattan beslöt man testa ett hybridgräs som kunde stoppa planinvasionen. Inte plast eller granulat utan Sveriges förmodligen första hybridgräsmatta bestod till hälften av det man hade till hands, glaskross från bruket. Det kanske inte var enkom därför men ett par säsonger senare, 1987, lade ned LGIF. En klubb i grannbyn använde ibland planen till träningsmatcher på 2000-talet men spelare vittnar om att det då fortfarande stack upp glasskärvor i straffområdena. Sveriges första hybridgräs, eller hybridglas…
”Det var en gång en Idrottsplats” är en stor kulturgärning, och 100 procent idrottsnostalgi. Ett absolut måste för varje sann fotbollsromantiker som vill drömma sig bort och tänka – fullt så här illa kan det väl inte gå för min klubb. Men varje degradering, varje förlorat jobb eller nedlagt lantbruk är en påminnelse om klubbar och idrottsplatser lever av och för människor. Årets Sportbok 2025 är en ståplatssupporterns ”memento mori”.
Ps Läs mer i morgon måndag i en GOTA-tidning nära dig: KB, YA, BLT, BT, SmP eller Barometern.
Pss Texten om Mikael Roth har sin utgångspunkt i Slättåkra IP där det nu växer hallonsnår i avbytarbåsen och Bona IP. En riktigt fin arena med stora läktare som blott användes en säsong och vars lag, uppfostringsanstaltens lag, alltid spelade hemma.
About this entry
You’re currently reading “Årets Sportbok 2025,” an entry on Maxtiotår
- Publicerad:
- december 14, 2025 / 08:45
- Kategori:
- Arenor och andra idrottsbyggnader, Årets, Idrottshistoria, Litteratur, Nostalgi

No comments yet
Jump to comment form | comment rss [?] | trackback uri [?]