”Smärtan är bandet mellan oss alla. Det handlar enbart om att fortsätta”

Tour de France och kristen späkelsemystik har mycket gemensamt. En 21 dagar lång Golgata med fokus på lidande. Där passionerade folkmassor i tiotusentals, iklädda favoriternas dräkter och med flaggor och skrik och grandiosa gester, trängs längs de lodräta uppförsbackarna för att hjälpa hjälten upp till bergets topp. Oavsett vem de egentligen hejar på. Idag är ryttarna bra betalda men fortfarande en slags globala elitidrottsproletärer. I förhållande till träning, ansträngning och de risker det medför att cykla utför små serpentinvägar i 90 km/h. Det är också därför doping länge ansågs accepterat – det var alltför omänskliga omständigheter.  

Det finns ett ”före Lance” och ”efter Lance” i cykelsporten. De senaste åren har man ställt in eller förkortat etapper i de stora loppen på grund av alltför mycket snö, regn eller minusgrader. Det har kritiserats och som en icke uttalad kompensation tvingas man nu cykla på underlag som inte ens Team Kristus accepterat. Som stora parisiska kullerstenar eller grus och lera. Det är spektakulärt, blir fruktansvärt bra TV-underhållning och ökar åter likheterna med klassiskt martyrskap.   

Om lidande, död och Tour de France har unge danske TV-kommentatorn Bastian Emil Goldschmidt skrivit en liten, vacker essäsamling ”Dagene farer bort som cykelryttere over bjergene” (Strandberg Publishing). 

Titeln är en anspelning på en rad i en dikt av Charles Bukowski och även i övrigt är författaren ivrig med att citera och ”namedroppa” stora författare och kända cykelprofiler. Gärna från perioden 1950-80 då allting var som jävligast. 

Essäerna är strukturerade utifrån intervjuer med nyckelpersoner runt cirkusen. Citaten från åkare som Vingegaard eller Pogacâr är få. Det ger ett lite annorlunda men mycket intressant perspektiv. Som till exempel intervjun med den excentriske belgiske läkaren, cykelspecialisten och konstsamlaren Yan Vanmol. Det är näst sista kapitlet och döpt till ”Ett liv utan smärta ger ingen tillfredsställelse”.

Michael Valgren, en av de bästa av dagens danskar, berättar dock ingående om en av hans värsta olyckor som resulterade i många brutna ben och 12 månaders rehab. Essän anslutas med ett citat:  ”/…/på sätt och vis är vi som soldatkamrater. Alla är väl förtrogna med kölden, frosten, när det gör verkligt ont. Smärtan är bandet mellan oss alla. Det handlar enbart om att fortsätta”. 

Bokens konklusion är att ifall man uppfann de veckolånga etapploppen i cykelsport i dag hade de blivit förbjudna.