Finlands idrott är vår

Vad är en hjälte och vem är en hjälte? Av Finlands 50 största idrottsstjärnor är ingen skidåkare, backhoppare, Formel 1-förare eller tyngdlyftare. En körde rally, en brottades och fyra, fem stycken är löpare, finlandssvenska alltså. Minoritetens ”idrottshjältar” (inte ”stjärnor”) är anmärkningsvärt ofta cyklister, roddare, handbollsspelare, konståkare. Visst, här är två kvinnliga spjutkastare, hockey- och fotbollsspelare, två boxare och en styrkelyftare från Åland men dessa idrottshjältar är lite annorlunda. Dessutom har de ofta en akademisk utbildning. På Åbo Akademi eller ”Hanken”- handelshögskolan i Helsingfors. 

Pia Sundstedt var proffscyklist i Italien ett par säsonger tills hennes ägare/tränare krävde att hon gjorde som alla andra – dopade sig. Då ”flydde” hon, lade 25 år gammal av med cykling, tog en akademisk examen i statsvetenskap på två år och hamnade sedan i Tyskland där hon på skoj provade ett terränglopp i Världscupen. Och vann överlägset. Två veckor senare är det EM men Pia har ingen licens. Förbundet skaffar henne det och så vinner hon även EM lika överlägset. Som 37-åring blir hon elva på tempot i London-OS. Nu bor hon i Doha. 

Christian Ruuttu skulle börja på Harvard men eftersom 18-åringen råkat skriva på för Ässet betraktades han som professionell och var inte välkommen på världens kanske främsta universitet. Han grämer sig, (”harmar på finlandssvenska), lite över det än i dag.

”Svenskfinlands största idrottshjältar” (Libraria förlag) är även en berättelse om en enklav, ett slags svenskspråkigt, idrottskulturellt ”bihang” (ett par av hjältarna är födda i Stockholm) med ett språk som utvecklats i självständig riktning. I en blågul kontext sparar vi vanligtvis begreppet hjälte för insatser större än idrott. Nån som har räddat människoliv, eller utmärkt sig i krig, likt Sven Duva. I ett land som både drabbats av krig och inbördeskrig kan man dock vara idrottshjälte vilket antyder att idrottaren, åtminstone i svenskfinsk kontext även har en viktigare roll. I förordet understryks att Finland både är ett ungt och litet land (och att en representant för en minoritet) kan både ”vara stolt, modig och vinna, mot alla odds”.

Bokens idé föddes under Covid-19 pandemin och är författad av svenska Yles redaktion. Det är ett stycke förbisedd och djupt fascinerande svenskspråkig idrottshistoria. Vissa världskända, andra anonyma på vår sida Bottenviken. ”Konstnärssjälen”, lurades på ett proffskontrakt av hans klubb, IFK Karlskrona, men ges ett ”larger-than-life-porträtt i boken där även handbollsmålvakten Mats Olsson berättar anekdoter om Janne Rönnberg. Den helt osannolike, svenskfödde tennisspelaren Curt Lincoln förändrade finländsk motorsport och var kanske världens längste banracingförare? Nina Holmén lade av blott 25 år gammal för att föda sonen, EM-vinnaren Janne.  Här är massor av mycket underhållande, lite annorlunda idrottshistoria att upptäcka. Speciellt som våra länder nu står närmare varandra (vår NATO-kamrat) än de gjort på 85 år. 

Den intrikata men oundvikliga frågan är – hur många av de 50 hade platsat i en bok om Finlands idrottshjältar/-stjärnor? En är definitivt boxaren Gunnar Bärlund som var/är  ”större än Nurmi, Nykänen och Selänne”. När GeeBee vann spelades Björneborgarnas marsch i radion.  Rallyföraren Marcus Grönholm, skridskoåkaren Clas Thunberg kanske seglaren, OS-guldmedaljören Thomas Johanson men knappast fler, eller?