Varför får inte professionella fotbollsspelare älska fotboll? 

Fotboll är långsamt, monotont och förhållandevis helt händelselöst. Fotboll är extremt lågintensivt – den enda idrott där de faktiskt inte kan hända nåt överhuvudtaget (0-0) – och just därför kräver det massor av starka, överstora känslor. 

26-årige Casper Øyvann är centerback i Molde. Han kom från Tromsö men är född i och har spelat ungdomsfotboll för Bodö/Glimt i typ 15 säsonger. Hans far är t o m materialare i klubben. Så strax före jul, när de gula spelade sin kanske största match i historien (CL mot Borussia Dortmund) stod Casper så klart i klacken. 

Det skulle han inte gjort. Moldes Supporterklubbs ordförande kräver, enligt Fotbollskanalen, att Molde river kontraktet med Casper. Agerandet är ”helt oacceptabelt”, ”han kommer aldrig att kunna spela i Molde mer”. 

Om det nu var Rosenborg eller nån annan klubb som Molde känner rivalitet med hade reaktionerna inte varit fullt så galna men Bodö /Glimt är typ 80 mil norrut!  

Klubben har inte kommenterat Caspers plats i klacken. Inte heller nye interimtränaren Martin Falk men man kan fråga sig varför de officiella supportrarna tror att de ska ha patent på känslor? Är det inte underbart att en spelare kan släppa allt och agera lika så passionerat som de själva? Är inte fotbollen viktigare än supportrarnas egna rigida moralkodex? Måste man vara officiell supporterordförande för att missförstå fotbollens känslor så fundamentalt? 

Joan García är uppväxt i de delar av sydvästra Barcelona där Espanyol är starka. Han kom till klubben som 14-åring och lämnade tio år senare. För 300 miljoner kronor. Ett överpris, i somras, för en målvakt som inte hade gjort en enda A-landskamp. Troligtvis håller han på Espanyol men det brydde sig inte supportrarna om när han återvände i går för derbyt. Många viftade med små flaggor föreställande en råtta i blåröda färger. Varje gång han hade bollen buade och skrek en stor del av publiken.  

Joan García gjorde förmodligen sitt unga livs bästa match. Han räddade två frilägen, hans snabba reflexer styrde ut ytterligare två eller tre bollar som borde gått in. Alldeles på slutet tog Barça vara på ytorna Espanyol lämnade, Fermin Lopez löpte i omställningar och serverade såväl Olmo som Lewandovski assists. Barça vann orättvist och Joan García visade inga känslor efteråt. Det var ingen före detta lagkamrat som vågade tacka eller gratulera honom efter matchen, på planen. Dt verkade som om ingen tackade sina motståndare – trots att matchen var juste och inte hade ett enda gult kort. Ja förutom att Joan kramades och pratade mycket (viskandes) med sin duktige efterträdare i Espanyols mål på planen. Skönt att se att åtminstone målvakterna står över supporterrädsla och ondskefull rivalitet. 

Det är med andra ord troligt att just hatet och föraktet Joan mötte i går från Espanyols supportrar bidrog till hans fantastiska match.