Allsvensk målvaktsranking 2025

Det var ett synnerligen märkligt målvaktsår i allsvenskan. De bästa lagen använde två ja , t o m tre förstemålvakter. Och då räknar jag inte skador som till exempel Johan Dahlin i Malmö FF som borde vara minst topp 10 men var skadad hela säsongen. 

För två säsonger sedan var Jacob Rinne och Andreas Linde två av landet fyra, fem bästa målvakter. Nu kommer de med på nåder eftersom de varken var så bra eller fick speltid. De båda hade säkert varit i normal klass ifall de spelat i andra klubbar men fick nu efter nån enstaka dålig match se höstsäsongen från bänken. Är de inte säkra på att få starta 2026 borde de definitivt söka sig till andra klubbar. 

Ricardo Fredrich vann utmärkelsen Allsvenskan bäste målvakt för tre säsonger sedan. Nu gjorde han några mindre bra ingripanden bakom en backlinje ur form. Hur stora misstagen var rådde det delade meningar om – så stora att tränare Rydström placerade sin bäste målvakt i frysen. 

Målvakterna här under tillhör med två undantag de bästa och rikaste lagen. Det var inte Robin Wallinders fel att Öster åkte ur. Han var en klass bättre än laget men jag blev ändå förvånad över att Mjällby värvade honom. Kändes lite överilat för en yngre, bättre och mer lovande målvakt tillhörde också ett degraderat lag. David Andersson var säkert rankad sist när allsvenskan startade och han visade både nerver och tog mindre bra beslut de första matcherna. Men sedan växte han in i rollen och tillhörde fram till de sista höstmatcherna seriens allra bästa målvakter. Bland annat för att han fick så mycket att jobba med. Unga målvakter behöver spela mycket, och helst i dåliga lag. Därför vore det fatalt för Davids utveckling att stå i ett topplag i Superettan. Ja, om han ens är etta i IFK Norrköping. En av tränaren Martin Falk många oförklarliga laguttagningar var att peta David Andersson i sista avgörande kvalmatchen till förmån för säsongsdebuterande gamle, lite stele David Mitov Nilsson.    

Ett bra exempel på att unga målvakter behöver spela mycket är Pontus Dahlberg i IFK Göteborg. Han var bäst i allsvenskan innan han blev tredjemålvakt i Watford och i princip inte fick spela elitfotboll på nära tre säsonger. Efter att han återvände till Blåvitt har karriären kantats av skador, osäkerhet, mentala frågetecken (troligtvis nerver) och en stabil nivå ett par klasser under den han höll före de tre bortkastade säsongerna. Nu startar han om karriären, i Norge… 

En märklig sak var BP:s målvaktspolicy. För två år sedan släppte de fram ett hyfsat löfte, gav honom max speltid och sålde sedan honom till Grekland – helt ofattbart för en av allsvenskans sämsta men lovande målvakter. Där sabbades karriären och nu sitter Filip Sidklev på en dammig bänk i Qatars andradivision. Säkert en av de bäst betalda svenska 20-åringarna. Hoppas det är så mycket att han kan leva på det resten av livet. Lika cyniskt var säsongens försök att göra samma sak med en annan -05:a, Leo Cavallius på lån från typ IFK Stocksund. Han höll knappt Superettanklass men BP resonerade väl att man ändå skulle hålla sig kvar i allsvenskan för man var så pass bra i övrigt. Hade Davor Blažević fått stå hela serien hade BP hamnat på övre halvan av serien. Så bra var man offensivt men eftersom BP varken påverkas av publiksiffror eller ifall man kommer sexa istället för tolva så resonerade man så här cyniskt. Man får mycket mer pengar av att sälja målvakter till kontinenten än att sälja talanger till andra stockholmsklubbar eller till övriga Skandinavien. På samma sätt som ökända felparkerade har målvakter som tar smällen har BP Davor Blažević, en målvaktsmålvakt.    

En annan klubb som inte verkade förstå målvakter var Sirius. Deras behandling av Diawara var amatörmässig. Liksom BP var Sirius en klubb som grovt underpresterade på grund av medveten eller omedveten dålig målvaktspolicy. 

1. Noel Törnqvist MAIF – bra på nära avslut och en mot en. Lite sämre i höjden och inte så smidig men kompenserar det med ett visst dödsförakt. Inte mer än medelmåttlig med fötterna och en typisk ”late bloomer”. En av de ytterst få målvakter i lag på övre halvan av serien som korats till bäste målvakt. Vanligtvis förstår media enbart highlights och statistiken ”räddade avslut” men Mjällbys höga trebackslinje gjorde att Noel fick extra mycket jobb. Kanske den mest arbetsbelastade SM-vinnande målvakten på 2000-talet. Inte alls säker på att Como kommer uppskatta honom lika mycket som man gjorde på Listerlandet.  
2. Robin Olsen MFF – misstagen i Landslaget smittade snabbt av i klubblaget. Blev inte bättre av att hela klubben långsamt sjönk efter cupfinalförlusten (alternativt Värnamo borta). Men sent på hösten visade han ett par gånger att han är Sveriges (jämnsides Jacob Widell Zetterström) bäste målvakt.  Ett aber är tydligare än tidigare, han känner sig långsammare numer, vågar inte spela så långt ut som han borde i lag som är så överlägsna att de spelar med en hög backlinje. 
3. Etrit Berisha, Häcken – målvaktsbristen fick 36-åringen att göra comeback, 12 säsonger efter att han lämnade Kalmar för bl a Italien. Reflexsnabb linjemålvakt med extremt stor erfarenhet. Står alltid rätt, modig och verkar alltid ha ett mentalt övertag mot allsvenska avslutare. Även med fötterna. Och speciellt vid straffsparkar. 
4. Isak Pettersson Elfsborg – Boråslaget tappade allt under hösten, liksom det andra allsvenska laget att spela Europafotboll efter jul. Isak, två gånger vald till seriens bäste målvakt är inte sämre idag (28 år) än han var då men har representerat ett bra lag en totalt dysfunktionell säsong.  Fortfarande underbara reflexer och seriens smidigaste målvakt. 
5. Warner Hahn, Hammarby – peakade 2024? Fortfarande väldigt bra men ställdes ofta för svåra avslut när Hammarbys labila backlinje gick bort sig. Men det är väldigt lite som skiljer de fem första målvakterna. 
6. Filip Manjolovic Djurgården – bra i höjden, fantastisk räckvidd och ovanligt smidig för sin längd (197 cm). Men också ojämn och mer än en gång resulterade kommunikationsproblem med lagkamraterna i baklängesmål.  
7. David Andersson, IFK Norrköping – sen utveckling, debuterade först i april men växte snabbt in i rollen som övergiven burväktare. Lagets uteförsvar uppträdde emellanåt patetiskt vilket gjorde att Anderssons inskolning gick blixtsnabbt. Lång, smidig, bra reflexer men inte alltid i den perfekta positionen. Hygglig med fötterna, med tanke på bristen på erfarenhet. Det är också därför jag rankar honom högre än de andra, något yngre löftena – han var mer jämn i sina prestationer än tonåringarna. 
8. Elis Bishesari, IFK Göteborg – räddade Blåvitt men gjorde också många misstag. Dock inte så många som 2024 då han knappt höll allsvensk klass men ändå tvingade stå. Snabb utveckling som bara lär fortsätta. Linjemålvakt som litar på sin backlinje i luften. Bra reflexer, helt OK med fötterna.  
9. Ricardo Freidrich, MFF – linjemålvakt. Bra reflexer, bra med fötterna men lite väl arrogant emellanåt. Blev ifrågasatt och så skar det sig med tränaren, totalt. Godnatt Malme…
10. Simon Eriksson, Elfsborg – förstår att hans  agent desperat letar flyktvägar.  Måste ha speltid och han petar ännu inte den raka motsatsen, Isak Pettersson. Lång, smidig, grym räckvidd och bra attityd men med många rookiemisstag. 
11. Kristoffer Nordfeldt, AIK –lever skyhögt på sin rutin men börjar se alltmer stabbig ut. Gör för det mesta det han ska, framförallt står han rätt. Trygg. I mitt tycke en, av flera, orsaker till AIK:s fiaskosäsong. 
12. Robin Wallinder, Öster – han fick mycket att göra i Öster och gjorde det mesta bra – fast inte så bra att han ska vara förstemålvakt i försvarande mästarna. Tror jag. Tror också att de många räddningarna påverkade medias haussning/övervärdering. Det samma hade hänt för David Andersson ifall hans lag inte var ett tippat mittenlag med uselt uteförsvar.  
13. Mergim Krasniqi, Gais – reste sig efter en dålig första säsong i allsvenskan. Men övervärderad tack vare Gais resoluta försvarsspel. Inte så bra reflexer för att vara linjemålvakt, dålig räckvidd, ofta dåliga, vidlyftiga beslut men lillgammal och trygg. Det är också viktigt.  
14. Melker Ellborg, MFF – på vårsäsongen var han definitivt inte av allsvensk klass. Fast det var svårt att upptäcka för MFF gick ”all in” på att skydda sin unge, oerfarne målvakt. Det kostade i andra ändan så en starkt bidragande orsak till MFF:s katastrofala säsong var bråket tränare och förstemålvakt. Eller om man vill så, Johan Dahlins skada. Sent på hösten var han betydligt bättre, det är därför han tar sig in på listan. Är dock osäker på om hans framtid är i allsvenskans övre skikt. 
15. Jacob Rinne. Djurgården – danska högstaligans bäste målvakt fram till han valde oljepengar och hans karriär fick soppatorsk, rent sportsligt alltså. Ett karriärbeslut lika fatalt som Pontus Dahlbergs. Jag vet inte om han bytt agent men han borde verkligen göra det.  
16. Andreas Linde, Häcken – samma sak här, agentmässigt alltså. Såg den fd HIF-aren i Erste Bundesliga för två år sedan och han höll en klass som borde gjort att han legat topp tre här, inte på 16:e och sista plats. 

PS

1. Viktor Andersson, Värnamo – en hopplös sits. Var inte lika framgångsrik som Wallinder trots liknande förutsättningar. Visade ibland att han har hög kapacitet och att han var ojämn, kanske var det en konsekvens av Värnamos pinsamt dåliga lag och på det hela taget misslyckade uteförsvar. Bäst av de mindre bra och fortfarande i utvecklingsfasen.