Åke Fjellström räddade mitt liv

När jag var döende i cancer fick jag en födelsedagspresent av min dåvarande flickvän Tintin – en timme med Åke Fjellström. Hon hade funnit en idrottspsykolog som ibland råkade befinna sig i Malmö. 

Den enda mentala hjälp Hematologen erbjudit var en ”samtalsresurs” på avdelningen. En kvinna som gått en kurs och vars budskap nu var att jag skulle vara hemma och vänta på att läkarna skulle rädda mig. Stilla, passiv, låta lägga mitt liv i läkarnas händer typ. ”Så blir nog allt bra, ska du se”.

Så blev det inte. Även om det gick bra. Fram tills dess hade sjukvården enbart misslyckats – på alla tänkbara sätt. Plus att jag visste att jag borde vara allting utom passiv och stilla. Alltså började jag med att bli irriterad, lågintensivt aggressiv, tror jag Tintin tyckte. Det var knappt ett dygn efter beskedet om att jag hade Lymfom i fjärde och sista stadiet. Jag tänkte fan inte tyna bort, jag ville kämpa.  

Tintin fick en idé. Åke var en stor överraskning. Jag mindes att han arbetat med flera svenska landslag. Jag visste också att han en gång i veckan var blixtinkallad för att hjälpa MFF som även vid den här tiden, augusti 2007, krisade rejält. Vi satt i mitt stora ljusa kök, jag uppkrupen i soffan och han mittemot vid det breda bordet med vit, nystruken duk. Jag fick berätta om allt jag tänkte och tyckte. Efter 90 minuter blåste vi av samtalet och beslöt att träffas igen. 

Till saken hör att tio dagar tidigare, på min födelsedag, blev vi bjudna på Blooms in the Park av Tintins far. Maten smakade endast blod och järn men från det enda andra väl insynsskyddade bordet den här alltför tidiga sommarkvällen hördes en trygg, äldre västernorrländsk röst som bara måste tillhöra P O Enquist. Till slut kunde jag inte hålla mig utan gick över för att säga hej – vi hade mötts på Bokmässan –  men där satt istället Jens och pappa Åke.  

En statlig utvecklingsfond för företag gick med på att samtalen bidrog positivt till min firmas utveckling/överlevnad och så kom Åke tillbaka fem gånger. Efter MFF. Före flyget tillbaka till Norrland. En av mina strategier, förutom att varje dag gå långa promenader längs Öresund med hunden Pricken, var att fortsätta jobba som kulturfrilans plus bevaka Götaland och Danmark för DN-sporten. Så jag jobbade – när inte blodkropparna tog slut eller det var cocktail time med en blandning av färglada cellgifter som kom i specialbil från Helsingborg och tog 6-12 timmar att ”droppa” in i mig.  

Jag och Åke hade ibland olika uppfattning om vad jag skulle fokusera på. Jag som var väldigt osäker på om jag skulle leva tillräckligt länge för att veta hur det gick för MFF (och Åke) i allsvenskan den säsongen ville ha korta målsättningar, helst bara en enda dag. Varje dygn något som kunde tolkas som att det gick åt rätt håll, att hänga upp hoppet på. Jag hade dessutom en alldeles egen sjuksköterska i min bror Thomas som via telefon tolkade de 25 olika värden som mättes tre gånger i veckan.  

Det var första gången i mitt liv som jag pratade helt öppet om allting viktigt. Det var befriande. Avlastande. Som om jag byggde mentala muskler genom att rensa ut rädslans och tystnadens slaggprodukter. Efter hand började Åke berätta om sitt liv, skilsmässan, det dåliga samvetet jämtemot barnen, att han svikit. Och så berättade han lite om hur svårt det var att arbeta med 25 fotbollsspelare som absolut inte hade några som helst behov av enskilda samtal eller psykologiskt stöd. Kanske bidrog jag, DN:s MFF-bevakare, lite till att underlätta det långa pendlingsavståndet och den påfrestande arbetsmiljön.    

Det är svårt att säga exakt hur mycket våra samtal bidrog till att jag överlevde. Men en väldigt viktig del var att jag lärde mig att visualisera döden och därigenom både identifiera ångesten och hantera den. Döden bodde bakom en av mina vita garderobsdörrar i sovrummet. Tre gånger vaknade jag i vargtimman och såg att dörren stod på glänt – att döden varit där och kikat, kanske planerat men mer än halvöppen blev aldrig den dörren till mörkret. Jag hade också andra affirmationer och sinnebilder – alla kopplade till olika moment i lagidrotter. Säkert påverkade av Åkes råd och mentala redskap.      

Det är snart 19 år sedan jag men det går inte en enda dag utan att jag tänker på cancern, kollar färgen på morgonurinen, gläds åt att kunna träna min kropp och ibland även på den vackra klingande västerbottniska dialekten på andra sidan köksbordet som hjälpte mig vinna över dödsångesten. 

Tack Åke! Jag läser i Expressen att du somnade in i veckan. 87 år gammal. Att cancern fann även dig men att du tillbringade den sista tiden hemma i en trygg och ombonad miljö men de människor du älskade. Du och ditt banbrytande arbete med bland annat hockey- och tennislandslaget fick många att förstå hur mycket av de fysiska framgångarna som faktiskt sitter i huvudet. Oavsett om man vill bli bäst i världen eller bara få leva lite längre.

Ps Bilden är från Brunkullans begravningsbyråns minnessida. Rekommenderar ett besök . Det gör mig lite extra varm i hjärtat att bilden är tagen på Frösön och att Åke ska begravas där. Samma utsikt över Storsjön och bort mot Åreskutan hade jag som värnpliktig på F4 på Frösön. Flygflottiljen på öns topp. Jag besökte kyrkan redan då och har återvänt till Östersund säkert tio gånger. Bland annat i samband med ett idrottspedagogiskt bokprojekt tillsammans med ÖFK och Graham Potter.     

Pss MFF slutade nia i allsvenskan.