”Special prize for you Mr Jurelius”. 

Plötsligt vimlar det av ”guldkorn” i IFK Norrköping. Den transparante ständigt öppenhjärtige sportchefen Henrik Jurelius berättar dock för NT att han inte vet varför han på några få veckor vaskat fram fem stjärnor spelare från norska andra- och tredjedivisionen.

Jag vet. Läs här Henrik! Det är ingen tillfällighet att du fyndar en massa gratisnorrmän lågt ned i serieträsket. Du har trott dig fynda förr. Fast då av lite högre karat/kvalité och betydligt dyrare än januaris ”TEMU-värvningar”.   

Henrik Jurelius antyder att man redan i november studerade vissa spelare och då även upptäckte intressanta objekt i motståndarlagen. Så som det var en tillfällighet att han just kollade norska spelare. 

Men varför just Norge? Norsk spelare är inte billiga, de har inte en exceptionell talangindustri. Det är inte som i Danmark där många klubbar har mycket pengar. Så mycket att man ständigt importerar så många, även färdiga, spelare. De inhemska talanger som inte omedelbart tar plats avpolletteras snabbt till lägre divisioner så att sedan svenska klubbar kan fynda i danska andradivisionen. 

Fyra exempel från den gångna veckan. Dansken Priske kom nästan gratis (3 miljoner då han var övertalig i FC Midtjylland) till Djurgården och såldes 18 månader för ca 80 miljoner. Leo Walta i Sirius kom från FC Nordsjælland (Farum) för 4 miljoner och har nu, när han lånas ut till en Championchipklubb ett marknadsvärde på minst 10 gånger inköpssumman. Sigurgeirsson är lika kortväxt, jämnårig, erfaren och svårsåld som Walta. Han lånas nu ut till Viborg, en klubb med ambitioner att vara topp 6 i Danmark. Djurgården köper den omeriterade Peter Langhoff för 7 miljoner från min danska divisiontvå-klubb Lyngby. Det är jättebra betalt för en begränsad talang men Bosse Andersson hoppas på ett nytt Priskefynd. 

OK, två exempel till. Casper Rødkjer är ass tränare i Farum. I somras köpte han lillebror från Mjällby för ca 20 miljoner. En säsong efter att Mjällby köpte Nicklas av en dansk andradivisionsklubb för 2 miljoner. För de 20 lade han drygt hälften på en annan dansk ”kjear”, Jeppe Kjear i Bodö/Glimt. En dansk fd jättetalang från Ajax U som kom till Norge billigt, ofta varit utlånad, och nu såldes vidare, dyrt. 

Det är alltså inga norrmän, även om de kanske spelat eller varit utlånade till Norge. Det är danskar.  Och allt som glimtar i Bodö är inte guld. De i Europa som trott de finvaskat i fjordarna har ofta upptäckt att även Bodö /Glimts spelare som tillsammans är så fantastiska ute i Europa är rätt mediokra utan lag, tränare och miljö. Den senaste som verkar lyckats är Andreas Schjelderup – fast han gick först till Farum gratis från Bodö/Glimt och såldes sedan för 100 miljoner till Benfica. Inte helt gratis alltså.  

Lovande norrmän tar inte omvägen över Sverige och definitivt inte över Superettan. De norrmän som kommit till Sverige är med några få undantag talangssplittrade spelare som inte lyckats ta sig vidare. Men vad spelar det för roll när NT:s Christer Gustafson är lyrisk efter segern mot BP:s ungdomslag. 

Hammarby har sitt afrikanska spår. Djurgården sitt finska, BP delvis ett danskt. När IFK Norrköping vaskar guld i Norge, glimmar det i Solna. AIK har satsat på Norrbagggar. Det startade ungefär samtidigt med att Jurelius började sin fyraåriga bana i Solna. Först tre norska spelare varav en, Tarik Elyonoussi, var helt OK, ja t o m riktigt bra även om han inte kunde sätta frilägen och kom från Olympiakos i Aten. Sedan har AIK fortsatt med att värva misslyckade norrmän. Efter Jurelius lämnade började man också värva norska ledare, eller ledare från Färöarna, via Norge. Det har varit katastrof. Idag är ledarna borta men man har fem norska spelare i truppen. De är antingen väldigt unga talanger eller färdiga spelare från högsta divisionen som inte tillfört nåt speciellt. Än. 

Så Jurelius har efter att ha köpt norrmän för många tiotals miljoner svenska kronor förmodligen ett utvecklat kontaktnät i Norge: ”Special prize for you Mr Jurelius”. 

Det är inget självändamål att köpa spelare uppväxta på fisk, olja och brunost. Från ett land där sportchefen har goda kontakter och där han gjort dåliga affärer förr. Men då har det gällt färdiga spelare i högsta divisionen, inte 21-22-åringar i lägre serier. Helt klart är det viktigaste med köpen att de var billiga, inte hur bra nyförvärven är. Så billiga att man kunde hitta, utan att få mängdköpsrabatt. Kvantitet före karat.

På pappret kan jag ana att en av dem har chans att bli startspelare – mittbacken Jonas Weber (och då utgår jag endast ifrån att han säger sig vara snabb). Detta förutsatt att de långsamma Anton Eriksson och/eller Max Watson lämnar. De är bra nog för allsvenskan men har ett så solkat defensivt CV efter två säsonger i IFK att få eller ingen vill ha dem. Kan man låna ut nån? Att Tamba ska starta förefaller dessvärre inskrivit i kontraktet. 

PS 

”Sportchefen understryker att även de svenska ligorna har guldkorn i lägre divisioner – men att många som kan vara intressanta sitter på kontrakt.

– Det är inte helt osannolikt att det kommer spelare där ifrån övertid också. Vi har en situation där många spelare är på längre avtal även i division I-miljöer. Då kostar det pengar att köpa loss spelarna. Vi får se lite. Det är klart att vi har tittat på spelare där, men inte funnit lösningar.” 

1. Att spelare i lägre divisioner har kontrakt betyder kanske att även nån annan anser att de har talang? Om IFK Norrköpings ambition är att bli en TEMU-guldklubb kommer det bli än tuffare tider när man upptäcker att verksamheten finansieras med kattguld. 

• Jurelius använder i intervjun flera gånger begreppet ”över tid”. Ett tips till NT-sporten är att inte förväxla det med ”övertid”. Förstärker endast intrycket av att tiden börjar löpa ut för IFK:s uppståndelse!

• Både Jurelius och NT använder begreppet ”guldkorn”. Vilka, exakt vilka, av de värvade spelarna menar NT är ”guldkorn”?  

• Enligt Jurelius saknas kanske fortfarande ”KPI:er”. Menar NT-sporten med det Konsumentprisindex eller Key Performance Indicators eller är det initialerna på kommande ”guldkorn”?

TEMU är ett kinesiskt näthandelsbolag som säljer i princip nästan allting (säkert även guldkorn) nästan gratis och dessutom nästan helt utan fraktkostnader. Nästan kvalité också.