IFK Norrköping-Bois: Fem highlights

Efter 41 minuter väggar sig IFK igenom centralt. Defensivt lagde innermittfältaren Sernelius får sitt avslut blockerat så bollen rullar till IFK-aren bredvid. Ytterbacken Neffati får ett motlägg men lyckas ändå liggande rulla bollen i sidled där ytterbacken Holst-Larsens avslut inte blir lyckosamt. Men likväl. Om detta är nya IFK:s spontana anfallstrio är jag beredd att förlåta mycket. Tre små marginella spelare men ifall Eldar, och han spelare, vågar riskera så mycket tillsammans kan man gå långt. Det kräver mod att ändra attityd, inlärt beteende och position på plan så dramatiskt men det skapar dynamik på plan och stärker omklädningsrummet. 

Jag tror Neffati är jävligt sur över att han tvingas harva i Superettan istället för chansen att få spela VM. Men att ges målchanser och återfödas som spelare är en fantastiskt känsla. Nefatti hade ytterligare ett försök till avslut, en rätt banal bredsida från 25 meter som målvakten enkelt plockade men det här kollektiva modet kommer ta IFK långt även om Neffati inte gör några mål 8han kommer säkert toffla in ett par ur klungspel).  

Människan Axel Brönner gjorde mål, inte i första hand den professionelle fotbollsspelaren, #20. En raritet men så läckert. Fantastiskt skott. Hade ytterligare en boll inne avblåst för hands och den stora frustration han då gav uttryck för gjorde att han tog avslutet från 25 meter och att det var mycket hårt och högt.  Såg ut som om han grät efteråt. Tänker på Henrik Dorsin i rollen som Gösta Engzell i Netflixdramat ”Den svenska länken”. Han bär också på överstora känslor. Säger han är allergiskt, när tårarna rinner. Axel Brönner är också allergisk även om han inte räddar judar undan förintelselägren utan enbart räddar IFK Norrköping tillbaka till allsvenskan. Same, same but different.    

Första målet var också snyggt. Enkelt ja, två av Boisförsvarare såg ut som om de hörde hemma i Division 5 men likväl. Viktigt att Aleksanjan gjorde mål. Det var nämligen i princip det enda han gjorde på 62 minuter men just dem bollberöringen och positionen var bra, lugn, rätt, säker. 

Anton Eriksson blockering i första halvlek i vänsterbacksposition. Slängde sig raklång. Perfekt timing. Så jävla glad att Anton har skitit i mobbingen, trakasserierna och föraktet från media, supportrar och tränare i två jävla säsonger. Han har stannat, tränat och kämpat på. I konstant motvind . Känns som om jag var den ende som fattade hur bra han egentligen var. Nu får han återupprättelse och han gör ingen stor sak av det. Älskar den sortens fotbollsspelare/människor. 

När Weber i första fick visa att han kan ta en löpduell över 30 meter och vinna. Att det blev hörna spelar ingen roll. Att alla fick se hur bra han kan vara i sådana situationer ger hela laget mod att fylla på med än fler spelare offensivt. På samma gång måste det väcka oro i laget att Webers baksida åkte på en bristning för fjärde matchen i rad. Alla, från Eldar till NT har deklarerat att han är DEN mittbacken. Om nu DEN mittbacken inte går att lita på rent medicinskt – vad fan gör man då? 

Alexander Fransson har fyra veckor på sig att bli mittback i en tvåbackslinje. Framför en undermålig målvakt – inget riktigt så Fransson tänkt sig framtiden tror jag men det är troligtvis just så den kommer gestalta sig. Spännande.