Graham! Vi behöver glömma och börja drömma! 

Först en fantastisk lottning i höstas. Sedan den tröst det innebär att en av världens bästa fotbollstränare är Sveriges förbundskapten över hela nästa VM-kval. I dag kom truppen till ”D0-or-die-matchen” mot Ukraina och eventuellt en bonusmatch till. Om en dryg vecka avgöras det.  

Jag är redan nervös. Orolig, lite frustrerad. En sju dygn lång mentalt labil förmatch väntar: Sverige vinstchanser vs Mina sköra nerver. 

Annars var jag ju så säker på alla dessa svenska jättetalanger, och Jon Dahls taktiska förstånd, att jag spelade Sverige som vinnare av kvalgruppen och avsatte pengar till ett gigantiskt spel på Sverige till VM-final. 

Gick inte riktigt hem. Men ett sargat, haltande målvaktsmediokert Sverige har fortfarande chansen.  

Har inte så mycket att säga om truppen men det är belysande att allra första frågan från de svenska fotbollsjournalisterna var om vilka som inte var med. DET är en lustig, nästan kränkande fråga. Till och med journalistkåren har börjar krisbearbeta en förlust.

De flesta frågor handlade om de halvskadade spelare som är med i truppen. Känns som om 13-14 man har problem. 

Finns några överraskningar – som Taha Ali och Elliot Stroud. Jag är inte överförtjust i Ali men ifall du skall göra mål mot ett lågt sittande försvar är få spelare mer effektiva att släng in än Taha Ali. Om han har sin dag. Eric Smith ser jag varje vecka – tror han kommer starta som defensiv mittfältare. Han är dessutom riktigt bra på att slå hörnor och frisparkar. Inte så snabb men Sverige ska spela mycket långsammare nu och vårda bollinnehavet. Sverige kommer slå dubbelt så många passningar nu som under dansken.  

Är lite bekymmrad över målvakterna – de som borde vara de fyra bästa är inte med. Jag tror Robin var självskriven till den stora tabben mot Mjällby i helgen. Förmodar att Melker får förtroendet, trots att han saknar erfarenheten men jämfört med Noel har han trots alla spelat fem Europa League matcher och en i EPL.  

Ett VM-deltagande skulle betyda så oerhört mycket för svensk fotboll och alla vi som är vardagligt engagerade. Trots USA, trots Trump, trots Infantino och det korrupta FIFA. 

Och tvärtom. Efter förra årets tortyr hade vi behövt en slags upprättelse. Nåt som fick och att glömma och börja drömma. Jag har fullt förtroende för landslagsmanagern. Känns som om, vid sidan om Gyökeres, Graham Potter är den vi ska sätta vårt skira Blågula hopp till! 

Ps Ifall vi slår Ukraina borde SvFF skänka överskottet från matchen på Nationalarenan till Ukrainas humanitära hjälp.