Kung Johan av Camp Nou

Ibland, i slutet på träningarna, hoppade Johan in och spelade tvåmål. Han rörde sig sällan mer än ett par meter åt gången. Ändå var ingen i närheten av hans teknik och bollbehandling. 50-åringen lekte lite lagom försiktigt med sina spelare i FC Barcelona 1992. 

Jag var ibland på träningarna, ibland nästan i omklädningsrummet på Camp Nou och på de flesta presskonferenser. Jag minns hans lustiga spanska, brytningen, gesterna, den gängliga kroppen, jag minns hur hela det katalanska kulturlivet omfamnade honom och vad han stod för: författare, regissörer, opersångare, kockar och inte minst politiker. Jag minns en dokumentärfilm där stadens mest kända och prominenta personligheter alla fick berätta om sitt bästa minne av Cruyff och många kunde inte låta bli att resa sig upp och försöka ”göra en cover” av den där finten, skottet eller det där berömda målet. Det var totalt hämningslöst. 

Jag var nära en del spelare och ledare (bland annat en ung Pep) men aldrig Cruyff. Respekten för vad just han åstadkommit och betytt för människorna i Barcelona gick absolut inte att överdriva. Jag har inte minne av att jag ens tilltalade honom nångång. Fast det måste jag ju ändå ha gjort.

Johan Cruyff var den förste katalanske kungen sedan Madrid och Kastilien erövrade Barcelona 11 september 1714. Han är det fortfarande. En slags inofficiellt statsöverhuvud och andlig ledare. 

Ingen har betytt mer för fotbollen än Johan Cruyff. En av sin samtids allra bästa jämsides med Pelé och Beckenbauer. Som ledare, inspiratör och fotbollsfilosof oöverträffad. Om Guardiola är vår tids främste tränare och spelutvecklare ska man betänka att allt har han ärvt och utvecklat från Cruyffs idéer om den totala fotbollen. Sedan är det en annan sak att Cruyff inte hade förstånd på målvakter…

I går tisdagen den 24 mars var det 10 år sedan han somnade in.