Gyökeres

Sällan har så mycket hopp knutits till en enda blågul karaktär. Inte sedan Zlatans prime time har vi haft en Viktor Gyökeres – en målgörare i världsklass som helt på egen hand kan förvandla assist av vatten till mål av guld och VM-slutspelskarat.  I kväll kan Gyökeras sälla sig till gruppen av svenska hjältar vid sidan om Gunnar Nordahl, Ove Kindvall och Mats Magnusson. Och Zlatan förstås. Det är först med VM 1994 som svenska målkungar får ett enda namn och slipper refereras till som om det gällde folkbokföring och inte VM-fotboll.

Många såg OK ut mot Ukraina men det var en stympad motståndare, på halvsvensk hemmaplan som dessutom spelade i mental uppförsbacke från matchminut sex. 

Sverige släppte till flera farliga avslut i andra men kvalitén var alltför dålig och Nordfeldt överraskande bra. Han läste avsluten och var på rätt väg redan före avsluten. Dessutom alltid i precis rätt position. Han hade även tagit det sena reduceringsmålet, om han varit fem år yngre.  Jag var så jävla nervös att jag plötsligt blev orolig, fick ånggest med tvåmålsledning på tilläggstid. 

Jag minns förra avgörande matchen mot Polen. Då hade vi ett väldigt bra landslag och Johnny Ekström sprang gång på gång förbi tunggumpade polacker på en ”sent-i-november-plan, omgiven av löparbanor och låga, glest besatta läktare. Hösten 1989.

37 år senare är jag återigen närmast infantilt nervös. Kvällens playoff-final känns läskig. Jag skriver till och med ”vi”i ett patetiskt försök att skapa kollektiv karma åt de blågula killarna.

Polen är en helt annan motståndare än Ukraina. De har en visserligen gammal men extremt vältränad målgörare i världsklass. Ja, explosiviteten är borta liksom sidledsförflyttningarna men Levandowski är fortfarande en dödlig avslutare. Liksom han var på Zlatans tid. Det krävs mycket muskler för att stoppa honom. Isak Hien hade varit perfekt i egna boxen. De där bollarna mellan målvakt och uteförsvararna blir extra farliga i landslag eftersom målvakt och mittbackar sällan är synkade. Förr i tiden kunde man bygga ett svensk landslag på en målvakt som hade sina klubblagsbackar på planen. Och alla mittbackarna i viktiga matcher hade gjort typ 100 landskamper. Och målvakterna 110. 

Där, i ”no mans land” lever Lewandowski fortfarande, vid 37. Jag ser honom i varje match i Barça kasta sig in där med utsträckt ben, vinkla upp foten och styra in bollarna i mål så de förvandlas till avverkade, hastigt avlidet villebråd bakom målvaktens krökta rygg.   

Fan vad jag är nervös men vi litar väl på laget, Gyökeras och Graham Potter i kväll!