Premiärer på Olympia

Det lär komma 10 000 idag, mot Öster i premiären i Superettan. 10 000 drömmar. Även jag drömmer, men minns mer. Det är en lite jobbig, starkt känslomässig ekvation. Att dela drömmen med dagens bistra verklighet. 

Jag vet inte hur många jag har sett, 15? 20? Värst är den mot Djurgården för drygt 10 år sedan med dödsfall, publikkravaller och allt det våld som fortfarande sitter som ett ärr i många helsingborgare. 

Jag minns inställda premiärer på 70-talet och jag minns 9-1 mot Atleten, eller var det Limhamn? Jag minns förväntningar men inte så många besvikelser. Jag minns inte att jag varit så här realistisk tidigare. Att HIF, trots stödet, kulturen, trots Olympia, numera är en ordinär Superettanklubb med begränsade resurser. Det är svårt men nödvändigt att acceptera. Att föreningen på Finnvedsvallen efter fyra sketna säsonger i allsvenskan har betydligt bättre ekonomi och spelare än 120 säsonger på Olympia och femteplats i maratontabellen resulterat i. Det är bittert men HIF har naturligtvis sig själva att skylla. Alltför många halvfigurer, alltför många namn som aldrig levererar i närheten av vad namnet ”lovat”. 

Öster har skaffat en tränare vars passningsorienterade fotboll brukar ta tid att implementera. Det är nog HIF:s största hopp i dag. Öster såg oerhört dåliga ut mot Norrköping och Mattias Adolfsson, fyrtornet som knoppar in bollar, är skadad. Det är väl ungefär förutsättningarna. Det luktar allsvenskan om Öster, förhoppningsvis inte redan i dag.