Tränaren ljuger alltid

”Framförallt defensiven visade styrka”, skriver NT.

Efter att IFK Norrköping förlorat hörnstatistiken 13-1, målchanserna var 19-7 till Ljungskile och hemmalaget hade i andra halvlek bollen nära 70 procent. LSK hade ribbträff, flera nära-hundraprocentiga efter kalabalik i IFK:s straffområde. LSK hade också bollen under kontroll på mittplan med Theo Krantz 25 meter från mållinjen men vågade inte slå bollen i tomt mål. Likväl vann IFK matchen på ett lamt skott förbi en helt felplacerad målvakt.     

NT menar att IFK var bra defensivt. Jag menar att IFK var skitdåliga defensivt. Det är inte bra att släppa till alla chanser och inte ha bollen. Styrkan är inte defensiven, styrkan ligger i att man trots dålig defensiv och skitdålig offensiv vinner matchen. NT skriver så här för att de 1. vill bejaka supportrar och 2. för att tränaren har sagt eller antytt att han är nöjd med det defensiva. Tränaren säger så för att skydda spelarna och kanske till och med få dem att tro att de ända kan vara ganska nöjda. Det är hans jobb att prioritera spelarna och klubben. NT borde inte ha samma prioritering. 

Om att hålla nollan alltid är synonymt med stark defensiv och att släppa in ett mål eller två är svag defensiv är vi nere på fotbollsanalysernas brusnivå. Ett annat exempel på samma sak, fast tvärtom, är om den som petar in ett mål vid en 1-0-seger alltid är ”matchhjälte”, oavsett vad Ryan Nelson gjort och inte gjort i matchens övriga 47 + 53 minuter?   

Jag är smått allergisk mot falska tränare och kunniga eller falska före detta kollegor. 

En gång hamnade jag i bråk med min chef på Dagens Nyheter för att jag inte ville vinkla på en tursam målskytt som avgjort matchen. Utan på en debuterande spelare som såg ut som han inte lirade i AIK den här kvällen på Olympia utan i La Celeste, det argentinska landslaget. Jag var nästan salig av beundran. Chefen, som inte var falsk utan såg det hela rent nyhetsmässigt, vann men jag – som var trogen mitt fotbollsöga och ett längre perspektiv – hade rätt. Òbolo gjorde inte så många mål men var nyckelspelaren när AIK vann guldet 2009.  

Bob Houghton var 27 årig tränare i Malmö FF. När journalisterna efter matcherna frågade vem som engelsmannen tyckte varit bäst i hans lag nämnde han alltid den som var sämst. Så denne mådde lite mindre dåligt och gav intryck av att vara i bra form. Men Houghton gjorde det också för att han föraktade journalisternas okunnighet – de som skulle sitta till doms över spelare och tränare förstod föga eller ”nada” av fotboll.

Jag förstår tränare som vill tolka och förmedla en mer positiv bild av en match och sedan tala klarspråk med spelarna på första träningen. Men det finns gränser och ibland, beroende på spelare och tränare, blir det bara så fruktansvärt fel. 

Ett bra exempel är Martin Falk säsongen 2025. En ung tränare som så gärna se det positiva istället för att ta itu med det negativa. Som ville bejaka spelarna klubben, ordföranden och supportrarna och ja alla. Så till slut står han alldeles ensam med misslyckandet. För det håller en stund, ett tag men tar sedan slut. I det här exemplet resulterade det i Superettan. 

26 juli 2025 spelade IFK 0-0 borta mot Degerfors. Efteråt hyllade Falk laget för en stark defensiv insats. Han var jättenöjd med laget defensivt. Likaså NT.  I matchanalysen ” ”En poäng borta….” (läst av en person enligt min statistik…) var jag rasande. Inte på insatsen men på Falks dubbelmoral och dess konsekvenser. I nästa match släppte man in sex mål mot BP… 

I slutet av serien förlorade IFK borta mot Mjällby efter att i första halvlek bjudits på fem, sex hundraprocentiga målchanser. Man borde gjort tre, eller fyra. Totte Nyman gjorde ett mål. Efter pausen brukade MAIF allvar, bytte lite spelare och vann matchen solklart med 2-1 efter 76 procentig bollinnehav i andra. 

Falk valde efter matchen att fokusera på hur bra IFK varit offensivt. Han hyllade Totte och IFK:s offensiv. NT instämde. Jag blev lika rasande igen och lät frustrationen den här gången spegla sig i rubriken ”Falsk Falk för tankarna till pissnödiga politiker”.  

Till saken hör att under resten av den säsongen lyckades IFK göra ett enda sketet mål, Tim Pricas tröstmål på tilläggstid mot Sirius hemma. I de resterande matcherna mot Blåvitt och två gånger ÖIS skapade man knappt ett enda avslut och den så hyllade offensiv var svår att hitta. 

Här finns en tråd, en logik. Det finns en riktig jävla fara med den här falskheten och jag blir uppriktigt förbannad när vanligtvis habila sportjournalister på NT ljuger, medvetet eller omedvetet.  

Släpper man in sex mål borta mot Örebro om en dryg vecka? Kommer i så fall NT vara lika hånfulla och kritiska som de var efter förlusten mot BP?