Ryan Nelson – hans bästa fot sitter i huvudet 

Ler. Den lilla känsla av lycka man kan erfara en tisdagsmorgon när man tänker på Ryan Nelson. För en stund lyckas förtränga tankarna på det suicidala svenska fotbollslandslaget. 

Det är väl på tilläggstid, åtminstone sent i matchen, och IFK Norrköping leder med trygga 2-0. HIF har nästan gett upp, IFK har spelet defensivt med en rad inbytta spelare och försökt spela av matchen i en halvtimme. Men motståndarna har skapat flera chanser och ännu finns risken för onödig reducering, risk för desperation – man får inte bli alltför låga och ihopträngda i försvaret. Varje motståndarhörna skapar oro även om de saknar bra huvudspelare.

En spelare sticker ut, även rent bildmässigt. Den lille 28-årige engelske yttermittfältaren ligger som en hockeyspelare utan puck i anfallszon och försöker störa motståndarnas speluppbyggnad. Ryan Nelson ser möjligheterna. Genom att löpa rätt i sin enmanspress av två ben, cirka 75 kilo och 175 cm tvingar han den rödblåe bollinnehavaren att spela bakåt. Gång på gång. Och Ryan fortsätter maxlöpa, på tilläggstid. Till slut är han nere vid Helsingborgs IF:s straffområde och stör Brattberg  som tvingas slå bollen, inte som han tänkt utan nu får välja det mindre effektiva alternativet. Ännu några meter och tiondelar vunna.

Varefter Ryan Nelson närmast maxlöper tillbaka till lagkamraterna 60-70 meter därifrån. 

Av allt snack, extrema lovord, beröm, hånfullhet, förklaringar om ”ingen vilja” e t c så var detta för mig den klaraste beviset på att Eldar är på rätt väg och att IFK kommer vara det ledarlag i Superettan (jag tippade den 15 maj) om en månad, till sommarlovet. 

Hans avslut är inte alltid så lyckade men han tar sig till dem och det är alltid andra eller tredje alternativet. Likt lagkamrater i närområde tänker han inte alltid på att själv avsluta – oavsett vad. 

När han inte tar de avsluten spelar han bollen till de som har ett bättre position. Framförallt hamnar han högre upp i planen när han slipper Aleksanjan framför sig. 

Nu är hans styrka inte bollbehandling eller assist. Och han är rätt enbent. Men likväl sitter hans bästa fot i huvudet. Är aggressiv, satsar för fullt men blir sällan ful. Vill alltid spela bollen framåt, ligger nästan alltid rätt i pressen. Tar alltid jobbet hemåt, speciellt när lagkamrater alibiförsvarar.

Nelson är en extrem definition av lagspelare som löper enormt mycket utan boll. Jag vet inte exakt hur många meter eftersom Superettans sejt inte lyckas mäta det den här matchen men hans närmast tokiga enmanspress på tilläggstid var som grädde på moset – gjorde mig lycklig. Matchen Helsingborg – IFK Norrköpings, ja egentligen hela vårsäsongens highlight! Får mig att tro på att fotboll igen en tisdagsmorgon tidigt i juni.