Theo Krantz raseriutbrott

IFK Norrköping är oerhört stabila nu. 2-0 är mer än tillräckligt borta mot ett av seriens bättre mittenlag. Jo, det borde blivit minst ett eller två mål till men det som främst imponerar är stabiliteten. Man löper mycket (i går mer än de 3 000 meter Superettans officiella statistik påstår) både med och utan boll. Man har ett par utmärkta individualister, ett mittförsvar av allsvensk klass och är väldigt trygga i nästan allt man vill göra eller tvingas hantera. 

Där är några svagheter plus ett par unga/nya spelare som utvecklats enormt när de fått förtroendet. Återkommer till båda ämnena senare.

Noel Sernelius är naturligtvis den som imponerar mest. Ryan Nelson är lite ojämn men det som är hans styrkor: dribblingar, löpningar, en ofta känslig vänsterfot, attityd och ödmjukhet gör att man inte förstår hur han kunnat harva i dåliga norska ligor så länge. 

Det största klivet har dock Theo Krantz tagit. Han höll inte Superettanklass i vintras och i de första serieomgångarna men har undervecklats, fått självförtroende och börjar alltmer att se ut som en riktig målvakt. Mot Östersund gick han ut och plockade ner höga inlägg och hörnor med auktoritet och bra grepp. Inga halvdana boxningar och tappade bollar. Faktum är att han hade så lite att göra att han tappade lite koncentration efter 2-0 och bjöd ÖFK på deras enda egentliga målchans. 

När Krantz skulle spela ut bollen efter hemåtpassning slog han med vänsterfoten en halvhög boll mot vad jag förmodar var mot Ryan Nelson, cirka 40 meter därifrån. Men marginalerna var dåliga, Östersundsspelaren tog lite hjälp av överarmen när han bröt bollbanan och så stod han ensam vid straffpunkten med bollen. Och sköt tre, fyra meter över!!!!

Jag tänker inte raljera över Krantz missade uppspel, såvida det inte upprepas. Vad jag istället förvånas över är det raseri han verkade rikta mot en medspelare. 

Att en målvakt marscherar ut efter en tabbe som inte orsakat baklängesmål (och försöker se arg och bestämd ut) är ofta ett sätt att hantera besvikelsen över misslyckandet. Den här gången verkade ilskan ha en tydlig adressat. Krantz skällde, kanske mot domaren, men det var så högljutt och med så farligt stora gester att jag misstänker det var mot en lagkamrat. Som kanske inte rörde sig som han skulle när Krantz har bollen i sådan här lägen med Opsal långt på högerkanten, Sandberg som möter centralt och så nån som möter på kanten uppe vid mittlinjen. 

Likväl märkligt att en ung målvakt blir så arg. Det mest överraskande under en hel match där IFK såg ut som vinnare direkt från avspark. 

PS I konkurrens med att Leo Lif fick en fin djupledsboll, var på väg att löpa sig till ett friläge men blev avblåst för offside. Fast han var minst två meters marginal.  Lika märkligt var att en av ÖFK:s inbytta spelare tog ett inkast med ena foten på planen. Assisterande informerade domaren om ”fel inkast” varvid Rinon Hasani chansade på att ÖFK-aren inte kastat bollen med båda händerna bakom öronen. Vilket var exakt med spelaren gjort som naturligtvis inte förstod nånting. Det var en dråplig incident med stora gester och ännu större missförstånd – lite skön stumfilmshumor i Superettan. 

PSS Superettan är ungefär lika bra på matchstatistik som man är på laguppställningar. Man vill mycket men nåt går liksom fel och man låtsas inte om det…

PSSS ”Min resa till ÖFK” är titeln på en bok jag var redaktör för. Du kan läsa mer om den här ( https://forfattarlandslaget.wordpress.com/category/min-resa-till-ofk/ )plus en bild på Graham Potter som ligger och krälar på en teaterscen.