På morgonen 10 september 1981 strömmade en upphetsad, skrikande norsk radioröst ut ur min radioapparat. Morgonekot sysslade varken med sport, eller upphetsning och väldigt sällan med Norge men nu gjorde man ett sensationellt undantag.
Kvällen innan hade vårt grannlands mest kända sportkommentator väck gapskratt och förargelse, ja nära nog försämrat de diplomatiska förbindelserna mellan Norge och England. Vanligtvis är det Storbritannien men just nu var det blott England och de andra länderna i UK tyckte nog bara det var härligt uppfriskande. De förstod inte norskan med avslutningsorden gick tydligt fram: ” Maggie Thatcher. Som de sier på dit språk i boksebarerne rundt Madison Square Garden i New York: YOUR BOYS TOOK A HELL OF A BEATING, YOUR BOYS TOOK A HELL OF A BEATING!”
De är närmast grannländer men norrmän har i alla tider varit en slags Nordsjöns knattar och beundrat brittisk fotboll. Så pass att för 20 år sedan hade de stora engelska klubbarna norska supporterklubbarna med 40-50 000 medlemmar. Vet inte hur det är idag men då, och 1981 var engelsk fotboll något norrmän närmast tillbad som religion.
Samtidigt var norsk fotboll ett skämt. Mellan 1969 och 1974 vann man inte en enda landskamp. Året då Sverige kom femma i VM besegrade man faktiskt Irland. Efter fem svåra år. Det var samtidigt som deras klubbar åkte ur Europacupen med typ 0-10 och 2-13. Man hade inte kvalificerat sig till nåt mästerskap efter1938 (genom att slå Irland i två matcher) och den bäste spelaren, Tom Lund, jobbade och spelade på fritiden för typ Lilleström.
Men bättre tider var på väg. När Norge sensationellt besegrade Sverige i en VM-kvalmatch 1977 på Ullevål genom att Mjøndalen ständigt sparkade ned Ralf Edström, satt jag i en hytt invid glaciären i Jotunheim-massivet och lyssnade på en halvgalen, för mig totalt okänd, norsk radiokommentator.
Så kom då 1981 och VM-kvalmatchen på Ullevål. Bjørge Lillelien var ensam kommentator och han förberedde sig som alltid mycket noggrant. På exakt samma sätt som han gjort i 25, 30 år. Bryan Robson gjorde 1-0 tidigt men Norge kvitterade, gjorde 2-1 och i slutet av matchen brast det för Lillielien. Citatet ligger här bredvid i bilden.
Matchen var för övrigt den första fotbollslandskampen som sändes live i norsk TV. Men. När klockan blev 19:30 bröt man för en kvarts ordinarie nyhetssändning. Man var tillbaka ihalvtid och kunde berätta att det hänt saker på Ullevål – Norge ledde 2-1… Så ja, alla norrmän lyssnade på Bjørge Lillelien i radion.
Historien fann jag i en gammal underbar norsk bok av Arve Fuglum där långa kärleksfulla texter ackompanjeras av två CD-skivor med originalenrösterna. ”Magiske Øyeblikk – høydepunkter fra NRK Radiosporten gjennom 70 år” utkom år 2003 på Damms forlag. Där är även en andra klassiska referat, ljudspår/texter om/med Lillelien.
Sex år efter att ha förnedrat ”PM Maggie Thatcher” och blivit världsberömd gjorde han sin sista match i radion. Han visste det inte då men var redan trött, märkt av den cancer som besegrade Bjørge Lillilien fyra månader efter att han kommenterat och skrikit av glädje och rödblå stolthet medan Norge på Ullevål besegrade regerande EM-mästarna Frankrike med 2-0…
Och citatet i rubriken? Ja naturligtvis var det också något Lillelien bara inte kunde låta bli att ropa den där septemberkvällen för 45 år sedan. Visst låter det som en gott norskt omen…
Ps ”Han døde dagen for bortelandskampen mot DDR i Magdeburg og to dager etter cupfinalen mellan Bryne och Brann. For uppgjøret DDR-Norge ble det holdt en minutts stillhet til ære for Björge Lillelien”.
Lämna ett svar