En fantastisk utställning. Nordiska Museets största någonsin och så rik och vacker att jag gått omkring med permanent ståpäls ifall jag sluppit trängas och stå i kö framför montrar och skärmar. För naturligtvis lockar en så magnifik expo många, övermånga. Man ser inte riktigt hela utställningen för alla besökarna precis som man inte ser skogen för alla träden. Överraskande många är glädjande nog dessutom utländska turister. ”Nordbor” är en allra minst två timmar lång mix av ståplatsläktare invid mittlinjen och kulturhistorisk avsmakningsmeny i 29 jättelika salar.
Så jag tar den med mig hem. Sitter nu bekvämt och bläddrar i den tjocka boken som även den är en njutning för både öga och intellekt. Kan knappt slita mig men måste skriva om det som ändå, faktiskt, irriterar mig lite.
Inte så mycket för att det nästan enbart är Sverige som skildras. Våra grannar och relationerna till dem de här senaste 500 åren nämns knappast. Istället tar man fasta på likheterna, utifrån en svensk kontext. Det är helt OK ifall man inte missat en väsentlig och viktig sak i vår gemensamma nordiska historia. Idrotten!
Idrott, eller organiserad lek, är en illa ansedd men grundläggande samhällskulturell hörnsten i Norden de senaste 150 åren. Idrottens berättelse i Norden handlar också om arbetsmiljö, klimat, fritid, underhållning, kroppskultur, fostran och att försöka återskapa gamla tiders antagonism mellan länderna. I ett sekel var NM (Nordiska Mästerskapet på skidor, skridskor, i bandy och fotboll) årets kanske viktigaste tävlingar som fascinerade inte en men minst två hela länders befolkning.
Ta de årliga matcherna mot ”danskjävlarna” som förlängning/tilläggstid på alla de ca 20 stora krigen vi utkämpat emot varandra. Eller Finnkampen som kom att bli en våldsam fysisk final på Finlands frigörelse från den forna kolonialmakten. Vi försökte ju till och med sno Åland från dem samtidigt som vi låtsades friidrotts-fraternisera på arenan: Stadionborgen i Stockholm och på Djurgårdens IP i Helsingfors.
Här går också att spåra en hel del av det romantiska tankegodset från forntiden vad gäller det i teorin specifikt nordiska i kamp, ideal och moral. Under långt mer ynka 500 år.
Resultatet är att i ett hörn ligger, okommenterad, en grussliten läderfotboll från 70-talet i en plaststol. Det står ett hockeyspel från samma tid i montern som visar Ingemar Stenmarks konfektion. Det är allt av Sveriges största folkrörelse i mer än ett sekel. I 29 jättelika salar. Den kommenterade texten öppnar med ett varumärke och nämner inte att det var jugoslaviskt trä och plast som Stenmark föredrag och vars indirekta dissande av svensk skog och teknikutveckling skapade stor debatt i Sverige.
Att halva Sverige stickade Stenmarksmössor (efter Ingemars mormors mönster) nämns knappast men just mössan VAR Stenmark och kulten kring honom. Säkert varm under mörka träningskvällar i Tärnaby och den syntes förstås bra i snön. Den kostade samtidigt tiondelar i tävlingsbacken och var helt otidsenlig. Den återuppväckte en slumrande klädnostalgisk ådra i världens modernaste land samtidigt som tekoindustrin tog sin sista suck. Stenmarks ”mysse” (en av Emils artefacts)
var ett nationalromantisk statement som får åtminstone mig att associera till kurbitsmönster och runstenars skrift.
Idrottens marginalisering på grund av ”museala”-historikers ointresse och paradoxalt dogmatiska distansering, blir lite sorglig i en annars så djupt fascinerande expo av 500 års blågul, och nordisk, historia!
Lämna ett svar