Framgångsrika blågula damlandslag älskas extra. Av ungefär samma orsak som att SD går till val på att man ska kunna vara stolt över Sverige (men inte är det). Ett kollektiv byggt på nationalism som slår ur underläge.
Samtidigt är det något fint när vi alla verkligen hejar på samma lag, eller artist. Inte för att det är svenskt och vi identifierar oss med ”Bella” Haak från det SD-styrda Örkelljunga utan för att vi beundrar och hejar ihop. Tillsammans. Inkl. Jimmie och hans ariska rasfränder som ju fortfarande har problem med att landets stora manliga fotbollsstjärnor har invandrarbakgrund och egentligen borde ”återresa” (få pengar för att de lämnar Sverige för deras föräldrar eller far/mor-föräldras hemland).
Men just damvolleyboll är speciellt. Inte enbart för att Europas i särklass bästa spelare är svenska utanför att det är så underhållande. Jag blir ibland irriterad över att svenska landslagstjejer i fotboll inte kan nicka eller misslyckas med en enkel bredsida. Att se baskettjejer som inte kan hoppa eller röra sig obehindrat. Att skillnaden mellan herr och damsport i de fallen ibland är alltför stor.
Skillnaden i volleyboll känns mindre, närmast försumbar. Som att damtennis i Wimbledon ibland är mer underhållande än herrarnas för det blir mer spel och mindre ”krafttennis”. Ja, volleybollherrarna spelar snabbare, smashar hårdare och hoppar än högre men volleybollsportens essens är den samma. Det sportsliga underhållningsvärdet är oförändrat jättehögt.
Kanske spelar även det paradoxala/absurda in att Sverige är bäst i världen i herrarnas beachvolleyboll. Plus det faktum att volleyboll är en så osvensk idrott tillskillnad ifrån brottning, casting, Vasaloppet eller allt med orientering.
PS Det enda negativa med SVT-sändningarna jag kan komma på är väl att Härenstam kommenterade. Fast han var förhållandevis modest och försökte inte på samma krampaktiga sätt framstå som expert – vilket ju han alltid misslyckas med när det gåller herrfotboll.
Lämna ett svar