Varför jag älskar Ture Sandberg

Jag vet ingenting om Ture, mer än vad jag ser på planen. På en skärm. Den viktigaste delen, hans främsta styrka syns aldrig på skärmen, möjligtvis anas i en bildkant, långt från bollen.  

För inget av det jag ser med boll sticker ut, tvärtom. Han är förmodligen IFK Norrköpings minst talangfulle spelare (med reservation för de som är ”väldigt nära genombrottet” men likväl aldrig är på plan). Ture är också en av de allra viktigaste. En av de självklara i varje matchtrupp för utan Ture saknar IFK något. Ture är Totte, utan boll. 

Det tar tid att upptäcka detta något, ifall man inte känner honom och ser honom på träningar vilket jag aldrig gjort. Jag förmodar att han lyste i ungdomslag eftersom han hade bra teknik och var snabb och hade bra attityd, i en jämförelse. Ingen supertalang men en av de där som är duktiga och överlever juniorlaget men sedan har svårt med det ostadiga steget in i seniorfotbollen. 

Många spelare försvinner där, ger upp och börjar glänsa och ha kul i lägre divisioner. Några tar ny sats, och kämpar sig tillbaka till eliten på grumliga, obekväma omvägar, som Viktor Christiansson. Men 21-årige Ture Sandberg är annorlunda

Han kan inte dribbla speciellt bra, inte bra på att slå passningar, är inte snabb, inte teknisk, äger varken ett utvecklat defensivt eller offensivt tänk. Han verkar helt sakna målsinne. Men han är ung, han har förstått och han kommer bli en solid allsvensk spelare. Om han fortsätter utvecklas och det finns tränare som förstår hans dolda storhet. 

Förr i tiden kallades de lite föraktfullt för träningsprodukter. Då talangen inte kom gratis. Det fina med denna kategori spelare är att de får en förståelse för spelet och vad som krävs för att lyckas att de blir starka karaktärer vars kroppar har ett närmast evigt bäst-före-datum.  

När jag funderar på andra, historiska, spelare som saknat talang kommer jag speciellt att tänka på två. Det lustiga är att båda är framgångsrika tränare. 

Henrik Rydström var aldrig en bra fortbollspelare men älskad. Av sin tränare och av en del lagkamrater för han tillförde lika mycket mentalt som spelmässigt. Han gnuggade, tacklade, löpte och vann 50-50-bollar. I varje match och framförallt på varje träning. Han bredsidade säkert in nåt mål nån gång under sina 15 säsonger i Kalmar men han var framförallt en spelare som läste spelet och du visste gav allt, oavsett vilken roll han hade på planen. Oavsett motstånd. Henrik Rydström var ungefär lika talanglös som Ture men vann SM-guld. Och var så stolt över alla timmarna i benpress-maskinerna att han spelade i specialsydda kortbyxor, såg nästan ut som vita badbyxor. De extra korta byxorna, de lårmusklerna, var Rydströms ”tag” och vann massor av motlägg.

Den andre var en ung snabb forward med målsinne i Sporting Gijon. Han gjorde många mål, köptes av Real Madrid och där stoppade karriären. Inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt bra målsinne för att platsa då Madrid bröt Barcelona hegemoni i mitten av 1990-talet. 

Så värvades han till Barcelona, jag tror till och med han gick på fri transfer för han var ju bara en före detta skyttekung. Det blev varken hat eller uppståndelse – som det annars alltid blir då spelare gör DET klubbytet.

Cruyff, jag tror det var Cruyff, såg att det fanns något annat. Så boxspelaren blev innermittfältare, blev än mer ettrig, närmast aggressiv och kunde verkligen löpa i djupled. Han vann alla motlägg och lät andra dribbla och slå de svåra passningarna. Men han kunde dribbla, i fart. Han läste spelet, hade alltid flest löpmeter och spelade med samma frenesi och spelintelligens, oavsett position. Jag tror han till och med gjorde några matcher som mittback för han läste spelet och var totalt kompromisslös. 

Idag räknas Luis Enrique som världens kanske bäste fotbollstränare med dubbla CL-guld för det PSG. Han coachar på samma sätt, intelligent och kompromisslöst. Är nu PSG:s bästa egenskap att vinna bollen högt så ger vi motståndarna bollen, direkt från avspark. 

Han lyckas finna de unga talanger, se det som inte andra upptäcker och utveckla spelare tekniskt och mentalt.  För han var själv en sådan, en relativt talanglös träningsprodukt. 

Jag har under säsongen uttryckt mina tvivel på Ture men inser nu hur viktigt han är. Varför han är Eldars absoluta favospelare, i förhållande till hur lite plats och boll han kräver. Att hans till synes desorienterade löpningar runt på mittfältet skapar oreda och osäkerhet hos motståndarna. Han är som en ettrig fluga som får de jättelika människorna/de tio motståndarna att reagera och tappa fattningen, avsluta sin aktivitet och börja slå och vifta efter något de inte kan träffa. 

PS Sedan får Ture gärna stanna kvar och träna skott med Noel Sernelius. På rullande boll. Med båda fötterna. Det är en av de få offensiva vapen man verkligen kan träna sig till, speciellt ifall man är en spelare som motståndarna aldrig tror avslutar utan bara passar vidare. Det är spelare som Ture som gör fotbollen så älskvärd!  

Lämna ett svar