Det är ett närmast incestuöst förhållande. Samtidigt en enkel, billig lösning. Att låta en före detta spelare i klubben bli tränare eller sportchef. Eller göra sportchefen bli tränare och tränaren sportchef. Aktualiserat i går kväll när lilleputten Como klädde av och krossade Manchester United.
En svensk klubb med samma sjuka för kärlek för internrekrytering är MFF-familjen. När sportchefen har anställd fel tränare och ger honom sparken tar han själv över jobbet. Bara för att man är bra på att lära ut fasta offensiva situationer” är man inte automatiskt bra tränare, eller bra sportchef.
Relative konbäraren Anes Mravac fick chansen som huvudtränare förra hösten och visade sig ungefär lika mogen uppgiften som när han fick ersätta Norling i IFK Norrköping. Den klubbens sejour i Superettan, och usla ekonomi, är en direkt konsekvens av att man lät svensk elitfotbolls kanske mest katastrofale sportchef genom tiderna härja fritt. Han, internrekryterad ur IFK-familjen, var inte enbart okunnig och omdömeslös utan förstod aldrig sig på jobbet ordentligt. Han skyllde kaos på att han inte hade tid, inte hann med. Han skrev långa kontrakt, gav spelarna astronomiska löner för att de var tekniska, bra med boll. Resten av spelet förstod han sig inte på. Dessa spelares agenter måste ha gjort high five” varje gång det lyste ”IFK Norrköping” på mobilernas display. För övrigt tog det sportchefen fem veckor att hitta Mravecs ersättare, ”den perfekte tränaren för IFK Norrköping”. Det var Guld-Glen!
AIK är ett annat bra exempel på hur det går när man fyndar på den egna vinden eller i kolkällaren.
På internationell nivå måste Man United nog anses som klar vinnare. Man frångick dock för en gångs skull det sjuka tillsättandet då man gav managerjobbet i slutet av 80-talet till en skotte (precis som när man gav jobbet till en annan skotte 1945). Ska börja läsa en bok om honom som nu kommit på Mondials förlag.
Men efter Sir Alex 27 säsonger har det mest blivit interna nödlösningar och bra managers som offrat på grund av konflikter mellan inkompetenta ägare och styrelse.
David Moyes var en bra tränare som inte fick några pengar till nyförvärv. Ersättaren Louis Van Gaal fick massor av pengar och förtroende men var å andra sidan var en riktigt, riktig dålig tränare.
Jag tror både Amorin och Ten Hag var bra tränare men de hade inte de mäktigas beskydd när det blåste emot. Men både holländaren och Mourinho vann åtminstone titlar. Amorin gör nu ett bra jobb i Milan men i Man United älskar man att ge gamla spelare abnormt stort förtroende, – utan kvalifikationer, utan att ha ett CV som visar på klass och kunnande. Som om det är ett slags tack för vilken bra spelare du varit och att du redan är en del av familjen. Det är en närmast incestuös relation.
Redan när Michael Carrick var interimtränare såg man hans brister. Det hindrade inte klubben från att skriva ett långt kontrakt påhejade av media eftersom klubben vann matcher. Skit samma hur. Trots att Carrick fick flera miljarder att köpa spelare för saknas massor av grundläggande idéer och speciellt lagmoral. Victor Nilsson Lindelöf hade fortfarande varit klubbens bäste mittback i fall de inte sparkat iväg honom och gått ”all in” på Harry McGuire… och en galen, självisk argentinare.
Ole Gunnar Solskjaer var än mindre lämpad för jobbet än Carrick men vann några matcher som ”Quick fix” och fick sedan jobbet permanent. Man till och med förlängde hans kontrakt. Att Ole Gunnar och Carrick knappast kommer träna en elitklubb igen måste inte betyda att de är värdelösa. De hade så bra utköpsklausuler att de aldrig mer behöver jobba. Oavsett om det är något de har talang för eller inte.
Sedan finns det klubbar som faktiskt lyckas, om än inte varje gång. Pep Guardiola var ganska framgångsrik redan i Barça, för förre spelaren Johan Cruyff. Luis Enrique har också haft en hyfsad karriär i Barça, om andra klubbar…
Lämna ett svar