Kaffe och kaka – ett journalistiskt självmål

Det var nyinvigning av Malmö Gamla IP, eller åtminstone konstgräset, i går. Festligt. Över 2000 personer, TV 4 och man från Honda i mörk kostym på plats. Han begåvades med en signerad vitrosa tröja och lämnade över bollen till domaren i den damallsvenska matchen i fotboll.

Småflickorna på bortre långsidan med sina små rosa flaggor fick en uppmaning av speakern. Hon sa inte ”vifta med flaggorna” hon sa ”lägg inte flaggorna så att de skymmer reklamskyltarna”, varvid några delar av publiken skrattade lite förläget väl medvetna om hur jävla genant det är att vara underdånigt beroende av någon. Och tvingas manifestera det. Varje hemmamatch.

Mitt i halvleken, under spelets gång, började speakern gapa slogans om varför vi ska köpa Hondabilar. Jag är glad att jag slapp halvtidsunderhållningen. I andra halvlek återkom dock Hondas fula stämpling av min fotbollsmatch.

Det börjar bli sponsorernas marknad. Den globala ekonomiska krisen var gjort sporten alltmer beroende av sponsorer och därigenom av pressen. Dels att vi bevakar deras tillställningar, dels att deras ”samarbetspartners” syns i tv, tidningar e t c.

LdB FC Malmö lägger ner stora pengar på marknadsföring. Bland annat bjöd de in till en kick off med en specialgjord film om laget, underhållning, egna låtar, profilering av spelare. Man är riktigt duktig och innovativa på den här biten. Man är dessutom väldigt involverade i starten av ett damfotbollsinstitut för miljarder på Hästhagen mitt i Malmö. Till pressen ställde man i går fram en kanna kaffe och pappmuggar var cellulosa smakade mer än minigifflarna från sponsorn Pågens.

De hade inte ens torkat av skiten på de gamla skivorna som utgör vår arbetsplats på läktaren. När jag frågade om det fick jag svaret att det var Fritid Malmös jobb.

Så svarar alltså den förening som lyckats få pressen att skriva hyllningskilometer om deras (indirekt deras) byggprojekt som fortfarande ligger i sin linda. Allra mest positiv är Sydsvenskan, som dessutom i dagarna bestämt att de ska flytta in i komplexet. Om det blir byggt. Och om de kan hyra ut Segevångsskrapan tills deras kontrakt går ut 2013.

Jag menar dock inte att Sydsvenskans sportredaktion är medvetet okritisk mot projektet för att de indirekt är ekonomiskt beroende av det. Absolut inte. Vad jag menar är att allt hör samman.

När Percys Arena sportinvigdes i november åt 2 500 inbjudna gäster en trerätters gourmetmåltid. De som indirekt är den ekonomiska garanten för hela bygget, för lagen, artisterna som uppträder där med mera d v s journalisterna, vi bjöds på en kupongkorv med bröd.

Fast då Sydsvenskans stora premiärtrupp återvände till pressrummet med tomma händer och magar kunde de vittna om att de efter tio minuters köande blivit avvisade – kupongerna gällde inte.

Ett påbud utgick, SDS fick sin korv den kvällen. Andra kvällar – medan tusentals trerättersmiddagar servers en våning ner, hamburgare och korvar och Gud vet allt säljes på under restaurangerna – begåvas vi journalister med obredda mackor. Ibland kan vi välja mellan hushållsost och prickiekorv. Ibland med paprikaskivor till.

Och när vi sett klart – och för att tydliggöra bilden av den marxistiska samhällsteorins över och underbyggnad; när vi ska producera och träffa spelare och ledare föses vi in i hissar som drivs av magnetkort och så får vi åka ner i källaren. Spelarna har ett rum där de äter lagad mat efter matchen –då ska vi passa på att fråga dem ”hur känns det?”.

Vad jag menar är att vi sportjournalister (och vår journalistik) måste visa att vi inte tar skit, dåliga arbetsförhållanden och brist på respekt. Så länge vi inte gör det kommer vi inte heller få någon respekt tillbaka. För jag misstänker att LdB och andra tror att förhållandet är det omvända – att vi i pressen är beroende av LdB FC Malmö-Djurgårdens IF DFF eller Malmö IF Redhawks-Huddinge bla bla bla.

Jag tänker återkomma till det här – närmast om några timmar på Strandvallen