Linda Forsberg och längtan

Där står Linda Forsberg.

Fortfarande i matchkläder, med svart skosnöre runt pannan står hon längst in i det lilla spartanska fikarummet på Malmö IP och väntar på oss. Bredvid presskonferensbordet där tränarna ska slå sig ner en kvart senare och Victoria Svensson ytterligare fem minuter därefter.

Jag vet inte varför TV4 envisas med att intervju kvällens statister (och nästan spräcka min deadline) för matchens egentliga berättelse står redan här; ensam, utan dricka. Hon måste skyndat sig hit för hon är här först – redan innan vi i det sällsamma damfotbollsdrevet hunnit ta oss runt hela anläggningen.

Linda har precis sänkt sitt gamla lag, Djurgården, med två mål och när jag skiter i proceduren och går fram till henne och frågar om knäna så får jag en hel feature. Som ska levereras på 2 000 tecken och absolut senast 40 minuter.

Hade jag kommit tidigare hade jag säkert kunnat höra henne gå. Efter fem större ingrepp i knäna på fem år borde det knirka och krasa för varje steg. Men 23-åringen som mellan operationerna lyckats skjuta in massor av allsvenska mål, landskamper och VM står stilla, överraskande allvarlig. Hon ler faktiskt inte under hela intervjun. Hon är uttryckligen ledsen över att behöva förnedra sina gamla lagkamrater. Och självkritisk för ”jag missade två, tre givna lägen”.

Det närmaste vi kommer ”rubriklycka” är ett snett leende när en kollega ställer en enfaldig fråga.

Knäna är fulla av brosk – naturligtvis. Efter varje träning med boll svullnar de upp. Framförallt höger, ser det ut som när jag kikar på det. Vänsterknäet är lite vingt, ihoptryckt på något vis men höger, höger är definitivt svullet. Hon säger att det inte är någon risk för att hon ska bli invalid, just nu, men berättar också att hon ofta funderat på att lägga av. Senast för drygt en månad sedan.

Förmodligen efter att hennes tränare tvingade henne att spela högeryttermittfältare i premiären. Det gick åt helvete. Linda Forsberg har ett bra steg, är stor och stark men befann sig träningsmässigt runt nyår.

I den ovana positionen tvingades hon vända och vrida och göra allt sånt som inte dåliga knän vill. Och blev utbytt i paus.

Som centertank kan hon göra det hon är bäst på. Kuta rättvänd emot skräckslagna försvarare och skjuta hårt. Hon påminner mycket om bisonoxen Gunnar Nordahl på flimriga journalfilmer.

Så när hon kommer springande med bollen mot sina forna lagkamrater i mitten av andra halvlek börjar alla fyra försvararna att springa baklänges, strax framför henne i en klump. Det ser nästan lustigt ut. Och Linda lägger bara över bollen i sidled så är det mål och matchen punkterad.

Ordet kärlek kommer aldrig upp. Kärlek är ett ord som sällan används på presskonferenser i svensk fotboll men kärlek är vad det handlar om. Lindas kärlek till bollen.

Eftersom jag själv är en sån där rehabhaverist vet jag vad som väntar henne. Det där helvetes livslånga äktenskapet mellan förnuft och längtan, mellan dåliga knän och det absoluta behovet av att spela boll.

Att inte få spela boll är som att sluta röka! Suget finns där, 24/7.

Nu tränar hon tre fotbollspass i veckan och tre rehabpass. Hon medger att det är alldeles för lite ”och jag missar allt det roliga” men vad ska hon göra. Mer än att träna lagom lite, vänta och vakna varje morgon med den där ångestfyllda känslan av att svullnaden kanske inte gått ner under natten. Men rulla ut en boll, vilken slag boll som helst och vi glömmer omedelbart det.

Jag återvände till datorn men Linda Forsberg stod kvar där på sina utslitna knän och väntade. Hon satte sig faktiskt inte ner, på kanten, förrän tränarna släntrat in och slagit sig ner framför mikrofonerna som inte används.