Supporterns förakt för sportjournalistiken, del II

Anna Brolin bor i Barcelona. Hon är en journalist som verkar ha närmast obegränsad access till hela den manliga spanska fotbollsvärlden. Det är synnerligen imponerande.

På fotbollskanalen.se rapporterar hon nu från firandet i Barcelona. Genomgående kallar hon laget Barca, hon kallar t o m sin nuvarande hemstad för Barca. Rimligtvis borde hon veta bättre. Uppenbarligen skiter hon i vilket. Vad säger det om Anna Brolins respekt för sina läsare, och för Barça och Barcelona? Och allra viktigast – hennes respekt för yrket?

Eller, vilket väl är troligast, är inte hon som skrivit texten utan någon spökskrivare på fotbollskanalen.se.  Och vad säger, i så fall, det om portalens tillförlitlighet? Och om Anna Brolin?

Sportbladets Lasse Anrell rapporterar om Barças supportrar från Rom:

”Den här gången kunde jag höra att en av deras absoluta favoritramsor innehöll både orden España och punta och España betyder vad jag vet Spanien och punta betyder namnet på en yrkesgrupp som det är förbjudet att köpa tjänster av i Sverige.”

Anrell, som verkligen inte gjort en hemlighet av att han nyligen besökt både Buenos Aires och Madrid, borde väl även veta att prostituerad heter puta. Det är ett vanligt ”förstärkningsord”  och använd i varannan svordom. Nästan som ”fucking” i engelskan. Eller så borde väl någon av Sportbladets  ca 80 anställda reagerat?

Punta betyder spets, udde e t c. ”Punta del Este” betyder inte öststatshora utan är  namnet på Sydamerikas Riviera, kontinentens mest kända badort. Inte långt från Buenos Aires.

Jag vill inte agera språkpolis eller besserwisser (det har jag dessutom inte mandat för) men om sportjournalister vill ha respekt för sitt yrke måste man börja med att respektera läsarna. Man måste följa samma villor och regler som gäller för andra journalister, som att kalla textens huvudaktörer vid rätt namn.

Eller ta en så simpel sak som korrekta citat. På en allsvensk match har ungefär tre av tio skrivande journalister bandare av något slag. Resten litar på snabba anteckningar och minnesförmåga vid intervjuer – det är ofta minst två tränare och ett par spelare.

Jag betvivlar inte att några av kollegorna är stenografisnabba men de flesta citerar inte helt korrekt. Och då blir det fel, förr eller senare. Och de som ångrar sina uttalanden kan alltid komma undan med att ”jag är felciterad”. För de är felciterade, kanske inte i sak, kanske inte mening och innebörd men det är inte helt och hållet deras ord.

Så Anna och Lasse, två av landets mest kända sportjournalister – hur svårt är det att försöka?