Felen som fällde Sverige

Det var en fantastisk match som Sverige vann 3-0 och hade bud på fler. Marcus Berg var enorm, insticken till Toivonen framför Englands backlinje geniala, Harbuzi kreativ, Robin Söder överallt före skadan. Och bakåt hade försvaret inget att göra.

Problemet är att när jag haltade in i pressrummet på Olympia i 64:e matchminuten ledde England 3-0. Jag hade skrivit basket, kört från Malmö i en bil utan radio och lämnat Pricken hos hans bästa kompisar Johan och Lotta.

Jag såg inte Dahlins hopplösa ingripanden. Jag såg inte hur de nya spelare förbundskaptenerna plockat in var de sämsta på plan och byttes ut så fort det gick. Hur två helsingborgare ersattes av två malmöiter för att nu accentuera den molande tysta sordin som vilade över pressrummet i det ögonblicket.

Jag såg endast ett svenskt landslag spela ut England och sedan ändå tvingas lämna turneringen på grund av ännu ett misstag av förbundskaptenerna.

Eller två!

Johan Dahlin var inte truppens bäste målvakt. Han är förmodligen den sämste av de tre. Under alla omständigheter är det han som har den lägsta potensialen. Men Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg gör som  svenska förbundskaptener alltid gör: satsar på lojala och trogna vänner. Dahlin fick stå för att han varit med hela resan. Från att ha blivit utbytt i paus vid förra EM:s återvändsgränd 0-3 i paus mot Serbien i Trollhättan till gårdagens 0-3 underläge i paus.

Dahlin har tidigare under turneringen visat osäkerhet, speciellt vid hörnor. Förmodligen har förbundskaptenerna haft samma arroganta inställning till det momentet som de haft till straffarna: ”vi behöver inte träna på det eftersom straffar är 90 % mental styrka och 10 % teknik”!

Eftersom jag verkligen tycker om Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg som människor har denna nonchalans som tränare förvånat mig mycket.

Att Dahlin skulle behöva träna på såväl hörnor som straffar (och psyket)  står utom all tvivel. Alla målvaktstränare i hela världen predikar samma sak: stå kvar, sälj dig inte genom att chansa på straffarna.

Dahlin gick så tidigt att det var pinsamt, gång efter gång. Som om han skulle springa efter bussen men vid varje tillfälle tvingades återvända till skolbänken i klassrummet efter bara några korta, snabba steg;  ”Sätt dig”, röt ödet och ironin i kör.

Kanske hade Dahlin inte tränat tillräckligt, kanske är han inte emottaglig för instruktioner eller troligast: han var helt enkelt så nervös att han inte kunde tänka rationellt och logiskt.

Just nerver, liksom straffar, är en sak som svenska fotbollsspelare och ledare konsekvent inte tror man varken kan eller ska träna. Nu blev resultatet blev precis samma som när Tommy Söderbergs Sverige åkte ut mot Holland i EM 2004: nerverna avgjorde.

Och Joe Hart!

Han var kyligare än sin svenske kollega. Visst chansade även han ibland men väntade betydligt längre med att avslöja vart han tog vägen. Det var därför han blockerade Bergs dåliga straff. Dessutom slog Hart själv den bästa straffen av alla: stenhårt upp i nättaket mellan mitten och stolpen. Ungefär som en lång, lite högre inspark än vanligt.

Kontentan av de här underbara juniveckorna är att svensk fotboll har en spännande framtid och att jag hoppas att de negativa idéer som Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg representerar inte är en del av den.