Lögnerna om svensk damtennis

I går vid prisutdelningen i damveckan  i Båstad stod en representant för turneringen och vittnade om hur fantastiskt allt varit. Det var lite väckelsemöte över både volym, entusiasm och miljöbeskrivning. Till och med publiken var fantastisk – ”tänk att få stå här inför en fullsatt centercourt”, skrek kvinnan upphetsat. Vi som verkligen var publik tittade oss  lite ängsligt omkring. Det var nämligen halvfullt, en något saltad publiksiffra landade på 4 300 på en stadion som sväljer det dubbla.

Sådana uppenbara lögner har vi matats med hela veckan här i Båstad. Jag förstår inte riktigt varför.

Damveckan har varit en publikmässig succé – varför löjliga överdrifter?  Svensk damtennis är sämre än någonsin (vilket inte säger lite) varför hyckla med det?

De ansvariga för svensk damtennis borde sluta klappa varandra på ryggen – då kanske de äntligen kan åstadkomma det som man misslyckats med i 30 år.

Under de sex, sju år man körde Nordic Light turneringen i Stockholm kom (som Max Wiman skrev i SDS) knappt ens funktionärerna. Damveckan i Båstad kan bli början på något stort men först måste man analysera varför Sverige under 30 år producerat ett dussin herrspelare med singelsiffraranking medan man inte fått fram en enda tjej. Catharina Lindkvist var väl nära ett år i mitten på 80-talet. Till saken hör att damtennisen förra seklet var en liten intern affär där konkurrensen var minimal – i fall man jämför med damidrotter där konkurrensen verkligen är tuff – som friidrott, golf med flera.

Jämförelsen blir ännu märkligare, och intressantare, ifall man också plockar in pingis. Visserligen med minimala resurser men i alla fall – historien ser exakt likadan ut. Svensk herrtennis och herrpingis har samma mönster – liksom tjejerna i båda sporterna.

Åsa Svensson (Carlsson)  säger i DN att damtennisen i Sverige är alltför mycket lek. Nån gång då och då har en desillusionerad kickad manlig tränare berättat om oviljan att satsa bland tjejerna.

Går man vidare i det resonemanget hamnar jag vid frågan – vilka tjejer är det som satsar på tennis/pingis?

Även om det blir allt mindre populärt med 30 km längdåkning på skidor och långdistanslöpning i friidrott, med kanot och brottning och boxning så är det åndå sporter där det krävs smärta för att komma nånstans. Man måste träna mycket, bli skitig, och svettig och få ont i musklerna.

Jag uppfattar det som de tjejer som väljer tennis, eller vars föräldrar väljer tennis åt den, inte är samma som stiger upp klockan fem för att ge sig ut på träningsrunda på skidor. Eller riskerar få blomkålsöron före första menstruationen.

I tennis och pingis kan man komma ganska långt bara genom att glida på talang och nöta slag  i behaglig miljö. Och efteråt kör mamma eller pappa en hem igen.

Jag tror att svensk tennis rekryterar alltför mycket ur svensk medelklass. Före Borg var det nästan bara vi överklassslynglar som spelade tennis. Med Borg ( ett arbetarbarn) blev det  medelklass och vips var Sverige i världseliten. I dag, imbillar jag mig, är de som lyckas i tennisvärlden antingen besjälade talanger eller har en drivkraft som också inkluderar karriärsociala ambitioner, att förändra levnadstandarden. Elitidrottens rekrytering är en klassfråga.

Dagens Industri är en dagstidning som vunnit många priser.  Under damveckan har den delats ut gratis runt center courten och på det speciella båstadsomslaget har varje dag tidningens tenniskrönikör delgivit oss sina kommentarer.

Maria Strandlund Tomsvik är dessutom förbundskapten för damlandslaget. Under den här veckan har hon inte funnit någonting värt att kritisera. Faktiskt inte en enda sak. Maria tyckte t o m det var fantastiskt att ”vi” hade fem svenska tjejer i damturneringen – jo tre fick wildcards och den fjärde är så dålig att hon funderar på att lägga av…

De här falska påståendena beror naturligtvis på att Maria sitter på hur många stolar som helst, samtidigt. Hon är främsta språkrör för en av huvudsponsorerna, är krönikör, är högsta sportsliga ledare för den svensk tennis som sponsorn ger pengar och krönikören kritiskt ska granska.

Det är ju ett journalistiskt och sportsligt haveri som påminner om den tid då journalister ofta också var ledare för den idrott de bevakade. På 1910- och 20-talet.

Det första svensk tennis, och Dagens Industri, borde göra är att rensa ut ja-sägarna, de som sitter på alldeles för många stolar och vars viktigaste uppgift uppenbarligen är att skydda sina andra uppdrag!