Inte en dålig förlorare men väl en usel vinnare II

På presskonferensen efteråt matchen BP-MFF var Roland Nilsson behärskat arg. Inte på den dålige domaren, eller Miiko Albornoz  utan på Molins. Han sa att det som hände inte fick hända. Själv uttryckte Molins sin djupa ånger men förklarade också att han inte tyckte att han och provokationen var värd ett andra gult kort.

Roland Nilsson har naturligtvis inget att tjäna på att klaga på domaren. Hur fel han än borde tycka att Jonas Eriksson hade. Så Rolle gör rätt. Och Molins måste naturligtvis acceptera sin tränares officiella uppfattning. Så Molins gör rätt.

Det intressanta är ju att allt detta motsäges av vad som verkligen hände. Det som alla, speciellt journalisterna, borde ha sett – om inte live på planen så i alla fall på repriser – på redaktionen. Journalisterna gör alltså fel.

Eftersom, tränare och delvis spelare bekräftar domarens utslag så opponerar sig dock ingen. Inte ens lokaltidningarna (Aftonbladet har en sydsvensk upplaga) som verkligen borde ta MFF:s och spelarens och kanske to m sanningens parti gör det. Jag är mycket förvånad över att ingen gör det. Istället utpekas Molins som en skurk – enbart för att han blivit dömd i alla instanser. Ingen, och jag skriver ingen, ifrågasätter Miiko Albornoz  synnerligen suspekta agerande.

Är det bristen på självständighet hos svenska sportjournalister som är orsaken till detta? Eller rädslan för att ha fel, att ha så dåliga fackkunskaper att man inte vågar lita på sin egen uppfattning?

Under alla omständigheter är det dålig, i bästa fall skitfeg, sportjournalistik!