I kväll har TV-tittarna chansen att få en glimt av fotbollen efter VM 2010. Och det är inte matchen Sverige-Finland jag tänker på!
Det är konsekvenserna av Sverige–Argentina i VM 2002 som bildar fond. En match som i huvudsak var spel mot ett mål. Johan Mjällby rensade i 90 minuter, bl a träffade han egna stolpens insida medan Anders Svensson knorrade in en frispark. Det var så som man inbillar sig att Sverige-Japan i OS -36 var, lika overkligt, lika oförklarligt – överallt en liggande, hoppande, bortsparkande stor blond svensk.
För Marcelo Bielsa var det början på slutet för hans karriär som förbundskapten för hemlandet Argentina. Visserligen fick han ta OS-guld i Aten med juniorerna men när VM-kvalet till 2006 startade var el ”Loco” Bielsa borta ur bilden.
Istället har han fått förverkliga sina idéer om offensiv fotboll i Chile. Han började 2007 och har fört landet till en sensationell andraplats i Sydamerikanska VM-kvalgruppen. I praktiken är biljetten till Sydafrika klar. Dessutom har Chile ett så pass lätt program kvar att man mycket väl kan vinna gruppen. I kväll ( dansk TV2 20:00) möter de Danmark i Parken.
Bakom det chilenska undret finns Bielsas vilja att alltid spela offensivt. Med alla lagdelar. Och måste man försvara försöker man göra det så högt upp som möjligt – ju högre upp man försvarar desto närmare har man till en målchans. Av den anledningen har han utvecklat ett tämligen eget koncept som bygger på att motivera den enskilda spelaren att springa mycket. För att spela offensivt måste man nämligen enligt Bielsa springa ”mer”. Han har ägnade fem år av sin tränarutbildning åt ”Fotbollsspelarens fysisk”. När han predikar återkommer ofta uttrycket ”konstant rörelse”.
Chile som alltid haft en eller två storstjärnor ( senast Salas och Zamorano) som vägrat röra sig utan boll, är nu ett fungerande, löpande kollektiv. Det finns flera anekdoter om hur Bielsa i början ställde ulimatum till sina dribblande, klackande och framförallt cykelsparkande semi-stjärnor ( ”una chilena” är i Sydamerika vad vi i Sverige kallar ”brassespark”); typ ”spring nu eller stick för alltid”!
Bielsas system är lika offensivt som Barcelonas 4-3-3. Struntar vi i Dani Alves utgångsposition så spelar Barça 3-4-3 och då är man nära dagens Chile. Bollinnehav är fundamentalt, ett passningspel med många alternativ själva grunden. Det är så viktigt att man försvarsmässigt endast ser till att ha en spelare mer än motståndarna. Ifall motståndarna spelar med tre anfallare använder Bielsa en fyrbackslinje (4-2-1-3) men annars reducerar han den efter motståndarna. I Sydamerika blir det vanligtvis 3-3-1-3 men finnas blott en anfallare emot kan Bielsa tänka sig att spela något liknande 2-4-1-3.
Offensivt använder han sig också alltid av två riktiga yttrar som ligger högt upp på plan och levererar inlägg och bollar bakom backlinjen. De som där möter är offensiva mittfältare eftersom Bielsa menar att det är svårare att markera en mittfältare som löper 30 meter än en forward som löper tio meter.
Försvarsmässigt hindrar de motståndarnas uppspel längs kanten och tvingar dem att spela antingen korta pass i mitten (vilket kräver både skicklighet och nerver och att man är väldigt samspelt) eller spela långt och rakt.
Bielsas fotboll är inte helt olik den MFF under Rolle Nilssons ledning vill spela med många offensiva spelare, mycket bollinnehav och tydliga (åtminstone ganska tydliga) yttrar. Fast med några avgörande skillnader: man springer inte hem och ställer upp sig utan erövrar bollen betydligt tidigare och man vågar fylla på med spelare i boxen. Tänk om Rolle kunde se och förstå att man inte måste ha en rak fyrbackslinje och två defensiva mittfältare mot två eller tre motståndare. I så fall vinner MFF Allsvenskan nästa år!
Lämna ett svar