Thomas måste stanna – om rötan i SvFF!

Hur svårt kan det vara? Jag ska inte skriva att jag är bättre än Sveriges övriga damfotbollsbevakande journalister (för det är jag inte) men hur svårt kan det egentligen vara att se det självklara?

Tre mästerskap i rad har ledningen med förbundskaptenen gått ut och haussat förväntningarna före matcherna. Han har fått assistens av damfotbollsjournalister, framförallt kvinnliga, och sedan har det blivit fiasko, ledningen har skyllt på alltför uppskruvade förväntningar som knäckt tjejerna, den kvinnliga damfotbollsjournalisterna har varit ledsna och de manliga dito har skällt som rabiessmittade schäfrar i ett kaninbo.

Exakt samma scenario. Som nu upprepades ett fjärde mästerskap!!!

Jag skrev i en text här redan den 10 juli med rubriken  ” Svensk damfotbolls väg mot fiasko I” om det här dilemmat: ”jag tror EM-slutspelet i Finland senare i sommar blir ett svensk fiasko”. Den handlade om den oansvarighet som präglar svensk damfotboll – som helhet. Under ett par år hade man hyfsade internationella framgångar, ja åtminstone inga praktfiaskon, och världens bästa liga och massiv mediabevakning och man lyckades inte förvalta någonting av det.

Det enda substansiella som återstår är planerna eller drömmen om att bygga ett stort vetenskapligt damfotbollscenter för en miljard kronor i mitt grannkvarter i Malmö. Men det känns väldigt mycket år 2008.

Därför måste Thomas Dennerby stanna kvar. De som leder svensk damfotboll, med Susanne Erlandsson i spetsen förlängde ju Thomas kontrakt med ytterligare två år så sent som i början av sommaren.

Erlandsson är också vice ordförande i SvFF. Hon och hennes delikar är alltså bäst i Sverige på att analysera och välja ut de som ska leda landets främsta fotbollsspelare. Om de anser att Thomas Dennerby, trots han historia, är den bäste att leda damerna så är han det. Ytterligare en dålig turnering, och några beska efterkloka sportkrönikörer, kan väl inte förändra dessa superproffs övertygelse. Det vore märkligt om de så här i efterhand korrigerar något som de var så hundraprocentigt övertygande om för blott tre månader sedan.

Svensk damfotboll, och även herrfotbollen, skulle må bra av alla dessa inkompetenta livstidsanställda ja-sägare fick ägna sig åt något de är kvalificerade för –som att krita linjer eller säja biljetter. Och de borde få ta med sig alla dessa damfotbollens snälla, vänliga , godhjärtade tränare som  efter en bedrövlig, underpresterande halvlek i direktsändning kan stå och säga: ”Jag vet inte riktigt vad som är felet”.

Svensk fotboll behöver en storstädning. SVFF är som en stor byråkratisk fackförening eller politiskt parti – en allt större, fetare, mer obegriplig organisationskropp där de livstidsanställda blir alltmer trötta och inkompetenta men de sitter kvar. Till varje pris. Och detta gäller från topp till botten. Att förlänga Thomas Dennerbys kontrakt i början av sommaren med ytterligare två år var blott en symtom på samma sjukdom.

Om damfotbollen ska tas på allvar i det här landet så måste SvFF dels sluta avlöna alla dess misslyckade fotbollsadministratörer, dels anställda en välmeriterad tränare som är känd för att ställa tuffa krav. På inställning, på karaktärer, på viljan att bli bättre. Så länge inte SvFF gör det går det inte att anse dess skötsel av svensk damfotboll som seriös utan mer som en skyddad verkstad för de som inte har tillräckligt kompetens för att lyckas bland manliga fotbollsspelare.