Lustmord eller barmhärtighetsavrättning?

Ingen enskild skribent har betytt mer för svensk sportjournalistik än Mats Olsson. Han tog det dagliga sportskrivandet från gränden och placerade det även i de fina salongerna; för att nu travestera Raymond Chandlers beskrivning av Dashiell Hammett i ”The Simple Art of Murder”.

Detta utspelade sig i slutet av 80-talet och början på 90-talet. För oss som gillade både fotboll och rockmusik var Olsson nästan en Gud man tillbad, som Nick Hornby. Man läste dem i alla fall i Expressen och The Independents söndagsmagasin som fundamentalisterna studerar Koranen; med kärlek och vördnad.

Än idag formulerar sig Mats Olsson lika väl, lika elegant. Problemet är att han numera endast har vaga begrepp om vad han skriver om.

Han har aldrig haft ett bra öga för fotboll. Med mentorer som bland annat Hans Linné kunde han dock alltid kolla ifall hans egen uppfattning hade någorlunda bäring i verkligheten. Nu är Hasse borta sedan några år och Olssons ger  nu intryck av att vara ensam, som om inte har någon att stämma av teorier, analyser och bedömningar med.

I våras slog han till och tippade att Halmstad skulle vinna allsvenskan och Trelleborg bli fyra.

Som om det inte räckte slog han efter allsvenskan till och utnämnde Adama Tamboura i Helsingborg till bäste vänsterback – inte ens nära, vid något av tillfällena. Det finns massor av andra exempel på när Olsson gissat totalt galet.

Det finns också en teori som hävdar att sportjournalister på kvällstidningar ibland måste tippa helt tokigt för att skapa snackisar, de av vilka kvällstidningar lever. På granntidningen är Lasse Anrell  den som närmast verkat anammat just den här den metoden.

Men om denna ”falska snackis” samtidigt raserar förtroendet för journalisten – är det då så himla smart?

Idag, apropå Hamréns utnämning, skriver Olsson att : ”Jag ville tidigt ha Erik Hamrén, men trodde länge att Hasse Backe var förbundets förstaval.”

Men det var ju inte alls så.

Olsson ville ha Henrik Larsson vars kandidatur från början var ett ”practical joke”. Olsson svalde detta med hull och en hel del hår. Antingen för att han trodde Henrik skulle bli en utmärkt snackis eller för att han i sin enfald verkligen trodde Henrik skulle bli en bra förbundskapten den här hösten.

Det är inte omöjligt att Henrik blir en bra förbundskapten om några år men han är det inte i dag och jag personligen tvivlar på att han någonsin blir det.

Och Olsson som inte längre är den sportjournalist han var – låt honom nu efter lång och trogen tjänst få bli någon slags senior writer. Han kan åka omkring och skriva lite om ditt och datt, och caféer och gammal amerikansk rockmusik och miljöer och personporträtt och fotboll från ett annat perspektiv men låt oss i fortsättningen nu slippa fotbollsoraklet Olsson. För hans egen skull.  För hans egen värdighet och för hans läsares fortsatta beundran.

Ps När jag 15 år senare läser igenom det här inser jag att titeln är väldigt litterär, eller veterinär. Närmast arrogant. Henrik Larsson blev aldrig en bra fotbollstränare och Mats Olsson – jag har ingen aning om ifall han fortfarande skriver nånstans. Jag hoppas han mår bra, lyssnar på musik och så…