MFF 100 år; Fyrkantiga hyllningar enbart ”Framtidsgruppen” kan glädjas över ( publ. i Kvp 27/12)

Att skriva klubbhistoria är ett lagarbete, både på planen och på pappret. Bra jubileumsböcker präglas av olika perspektiv, olika röster, många ögon.

Inte så i Malmö. Här har tre äldre, ensamma män från var sin kant försökt närma sig Malmö FF, 100 år den 24:e februari.

Malmöförlaget We are Sailing books första titel är en oerhört vackert formgiven skapelse med Björn Ranelids högst personliga ”betraktelse över Malmö fotbollförenings historia”.

Ranelid skriver som en Gud, på gott och ont. Mest gott. Han formulerar satser vackrare än kanske någon annan svensk och levererar mängder av häpnadsväckande metaforer. ”Fotbollens höga visa” utgörs av en samling små vardagliga himmelsblå Halleluja långt bortom nettohistoriens 90 minuter. Ibland väl ackompanjerade av Pierre Mens bilder.

Men det finns också en annan Ranelid – likt den gammaltestamentliga Guden kan han vara slarvig, småaktig, fokuserad på ovidkommande detaljer och framförallt, moralisera och döma.

Ranelid beskriver sin upprymdhet över att få sitta vid den gode Hans Cavalli–Björkmans bord –  ordföranden som reade ut de unga MFF-stjärnorna till sin bulvan i Benfica, nästan försatte klubben i konkurs och avslutade sin gärning samma år som MFF degraderades.

Samtidigt moraliserar Ranelid över att Zlatan höjt sin tomtmur. Författaren drar också slutsatsen att eftersom Zlatan och Beckham kör lyxbilar och är tatuerade kan de ”aldrig dölja hur litet de vet om mänsklighetens största rikedom. Bildning, kunskap och värdighet kan aldrig köpas för pengar.”  Allt enligt Jaguarägaren Ranelid…

Märkligt är också att Malmö Stadions närvaro; vita betongkulisser, korvköer, ropande programförsäljare helt saknas liksom allt kontroversiellt och spelarkaraktäristik. Kvinnor existerar blott som nypermanentade spelarfruar på guldfesternas blixtbilder. Och Antonio Durán, visst borde väl han och andras namn stavas rätt?

”Guldåren – från Eric till Hasse” är en andefattigt, illa skriven men korrekturläst genomgång om vad Malmötidningarna skrev om matcher och spelare för länge sedan. Jonny Ambrius text är cirka 60 av 206 sidor. Resten utgörs av menlösa bilder, luftig statistik och rena reklamsidor för bland annat SDS, MFF och Malmö Stad. Varför Sportförlaget kräver 650 :- för detta är lika oförklarligt som varför vi skattebetalare ska vara med och betala.

Att skriva en officiell jubileumsbok är ett stort ansvar. Det finns ett kollektivt minne, en gemensam historia att bevara och dissikera.

Varför uppdraget då gick till en amatörhistoriker som meriterat sig genom en bok om småföretagens lokalhistoria är svårt att förstå. Fast i ljuset av detta blir styrelsens övriga tillsynes rouletteinspirerade rekryteringspolitik plötsligt förstålig, ja rent av logisk.

”Ända sedan gamla dagar…” är ful och fantasilös. Entonigt staplar Smitts den ena fotbollsklyschan på den andra. Det är historia, som sten. Smitts metod, liksom Ambrius, är att läsa och flitligt låna. Några delar är mindre dåliga, som Mens bildmaterial och den statistik som är alltför marginell men inte upprörande.

Förutom fotboll har MFF härbärgerat en rad andra framgångsrika idrotter. Var de tusentals MFF-arna inte värda mer än en sida, några ynkliga rader och en stor anonym genrebild?

Den SM-vinnande badmintonsektionen får ett bordtennisrack och några bollar, de som så bowlat belönas med några omkullslagna käglor. Det är inte enbart genant, det är rent hånfullt.

Lika bestört blir man av den grafiska formgivningen som ”Lillebil AB” påstås ansvara för – pinsamt. Alla våldsamma korrekturfel, sexistiska skämt om damlaget – var det verkligen nödvändigt?

Problemet med jubileumsböcker är att det inte finns någon ”nästa säsong”. Bengt Madsen och de andra gubbarna i styrelsen har alltså inte enbart misslyckats sportsligt i samtiden utan nu lyckats förstöra även det förflutna, det gemensamma arvet.

De enda som eventuellt kan glädjas över detta historiska fiasko är den till styrelsen oppositionella s k Framtidsgruppen.