Det är alltid fascinerande med fotbollspelare som inte jublar över ett mål. Att de offentligt och i handling visar att de fortfarande har känslor. I just det mest underbara ögonblicket av alla reflektera över skuld och respekt.
Som när en spelare omedelbart efter att han/hon gjort mål vänder sig till den som passat och springer till honom/ henne. Inte tvärtom. Och hur de ögonblicken avslöjar väldigt mycket den interna maktbalansen i det laget.
Jag har ett vagt minne av att Niklas Skoog inte jublade över ett mål mot Örebro på Gamla Stadion i början av 2000-talet. Eller så var han bara mer trött än vanligt?
Gustav Andersson inte jublar över ett mål på Olympia mot IFK Göteborg? Hasse Mattisson gör mål för HBK mot MFF på Örjans Vall och skäms lite?
Jag har ett väldigt starkt minne av Henrik Larsson gjorde 1-0 för Barça, som inhoppare i en CL-sextondelsfinal på Celtic Park. Hur han, djupt generad, försökte springa från lagkamraterna för att slippa kramas. Hur hemmapubliken som sjungit om honom ändå sedan långt före avspark tystnade för några sekunder. Innan de fortsatte hylla honom.
På det här klippet gör Juan Román Riquelme ett riktigt ”golazoooo” för Boca Junior mot Argentinos
Min vän Roberto fick förklara att anledningen till hans buttra uppsyn var att Argentinos Juniors är hans moderklubb och att när han var i tonåren och hans familj hade stora problem hjälpte klubben dem ekonomiskt. Band och minnen starkare än tröjfärg.
Har alltid gillat Riquelme trots att han var lite seg och långsam i Azulagrana.
Lämna ett svar