Maxtiotår

Vi hade en tipstävling. Björn var Sportbladets expert på spansk fotboll men framförallt på europeiskt fotbollstips medan jag var expert på spansk fotboll. I slutet av varje vecka skickade vi varandra veckans tio spanska tecken och några kommentarer. En vecka kom inget mail och direkt insåg jag att det var något allvarligt; Björn Byström missade aldrig utanför fotbollsplanen.

Det gjorde han  säkert, någon gång men han var också väldigt noggrann. Noggrannhet av den där gamla skolan som säger att det ska vara rätt. Inga skarvningar, inga egensinniga tolkningar av moderna TT-tillämpningar och applikationer. Rätt.

Jag tänker på Björn varje gång jag ser Barça stavat Barca. Man får göra det enligt TT även om det syns allt mer sällan. Och när SDS och en av Sveriges språkligt mest pedantiska författare kallar MFF-tränaren för Duran i jubileumsskrifter. Inte ens TT får kalla MFF:s legendariske guldtränare för något annat än Antonio Durán.

För det som är rätt är respekt och ytterst handlar det enbart om detta: respekt.

Björn var också en väldigt duktig och snabb redigerare och en massa andra saker men vi jobbade aldrig tillsammans. Inte på Arbetet, inte på Sportbladet;  andra kan bättre vittna om de sidorna. Själv tänker jag på Björn när jag sitter och ser St. Pauli mot Karlsruhe i den tyska andraligan. Det är fredagskväll, jag är ensam hemma med hunden och matchen går streamad i datorn.

Första gången jag såg St. Pauli var med Björn. Vi var 20 sportjournalister som spelat en vänskapsmatch i fotboll mot TT-linjen och som tack fått 20 båtbiljetter. Det var i mitten av december 1994 och svinkallt men vi tog oss ner till Trelleborg en fredagskväll, åtminstone 19 av oss.

Det var kul, så kul att fem. sex åkte tillbaka med vändande färja. 12-13 av oss nådde Hamburg, bara jag och Björn tog oss ända fram och in på Millerntor.

Där stod vi och frös och frös och lärde oss så långsamt älska tysk läktarkultur den tuffa vägen. Jag kom ihåg att vi båda förundrade oss över de övrigas brist på kärlek till fotboll, att de inte insåg att detta, varken spritorgierna, bakfyllan eller julshoppingen, var resans höjdpunkt. Trots att jumbolaget Pauli förlorade. Eller så var det bara så att vi var lite större än de andra och tålde alkoholen bättre.

Vi spelade fotboll också. Två gånger i veckan. Björn alltid överviktig, rökandes. Hasse Linné, Expressens långsmale, nästan anemiske expert på europeisk fotboll och så jag. Jo, ibland var vi blott tre som öppnade dörrarna och spelade tvärsöver planen; 1-2!  Björn bar nästan alltid alltför små, tunna vita t-shirts och var stor och god. En gång blev han arg men Björn var en av de vänligaste människor jag träffat.

Jag tänker på Björn som en sådan där stor, godmodig generös mamma med röda kinder som har bakat bullar till barnen när de kommer hem från skolan. Men nu blev det inte alls så. Björn fick en hjärtattack, ensam i sitt hus ute på den skånska slätten – dit han veckopendlade från jobbet i Stockholm.

Nu är Pauli på väg upp i första Bundesligan. Man bygger nya läktare och lägger om gräsmattan. Det är verkligen andra tider. Fattigare och rikare men framförallt annorlunda. Bland annat beroende på att Björn Byström inte finns längre.