Hejdå Ferguson, Man U. och Canal +

Först EPL-finalens eventuella snackisar!

2-0 målet var solklart offside men det förändrade ingenting. Chelsea hade ändå vunnit matchen. Dessutom var reduceringen hands, tycker jag. ”Målskytten” slår reflexartat till bollen med vänsterhanden. Nu förvandlades två felaktiga domslut till ett rätt – Chelsea vann matchen för de och deras mittfält var en klass bättre än hemmalaget.

När väl United vågade flytta fram och hotade Chelsea inte så starka fyrbackslinje skapade man också något. Men det tog 60 minuter att hitta dit. Och man tvingades använda så många spelare att det uppstod gigantiska ytor att kontra i. Chelsea hade chanser till tre-mot-tre redan efter 55 minuter och det kändes nästan som om spelarna inte förstod hur stora ytorna var efter de inte löpte in i dem med maximal fart.

Innan dess hade hemmalaget varit fegt och stillastående och utan fantasi. Symboliserat av tre gamla överåriga spelare som om det inte vore för Fergusons sentimentalitet (måste väl vara hans sista säsong nu?) inte borde varit med här. Gary Neville var hela tiden tvungen att använda låsningar, fasthållningar och alibiförsvara. Han orsakade i mina ögon en straff i första och höll på att kosta United ett 2-0 underläge i början av andra då han löste offsiden – och det gjorde han just för att han vet att han måste ha två meter tillgodo på sin spelare, annars hinner han inte med.

Det enda riktigt bra han gjorde ledde fram till Uniteds enda riktiga målchans, Berbatovs volley efter precis 90 minuter.

Scholes borde åkt ut och slog nästan enbart dåliga crosspassningar och hann inte med vid omställningarna.

Giggs ­– sympatisk spelare men i ett lag med ambitioner vinna både EPL och CL hör han inte längre hemma.

Ett annat problem var Berbatov. Det är en straffområdesspelare. Att se honom som ensam targetspelare var lite pinsamt. Han har varken kroppen eller attityden till det jobbet.

Det var mittfältet som vann matchen åt Chelsea. Lambert och framförallt Malhouda var lysande. Jag gillade också Anelkas Henrik Larssons liknande klokhet. Alltid i rörelse, alltid spelbar och ofta med helt rätt löpningar i rätt tid.

Men bäst på plan –domare Mike Dean. Jag tror det var samma domare jag slaktade tidigare i vintras. Nu var han bara så bra, släppte mycket men gav också spelarna chansen att kämpa om segern. Han tog helt rätt varningar, snackade vid rätt tillfällen och var alltid nära bollen. Jag gillar också att han var så tydlig och konsekvent när han förklarade domsluten. Tydliga gester, korta, tydliga satser.  Inget tveksamt, inget resonerande, inga spelare som hade chansen att protestera.

Men som sagt, jag tyckte Nevilles hockeytackling utan att vara i närheten av bollen borde blivit straff precis som jag tycker att Park några minuter tidigare söker motståndarbenet mer än att det är benet som söker Park.

Några strötankar: Nora Strandberg – jag gillar hennes engagemang och tempo. Hon har en behaglig röst och allmän framtoning och framförallt mildrar hon känslan av grabbighet i studion. Det är mycket värt men hon avslöjar också sin ( ska vi kalla det brist på rutin?) genom små, små fel.

När man i halvtid  i TV-sändningen återvänder till studion och visar målet kommenterar hon det (båda gångerna) med samma sats: ”i 20:e minuter skarvar Joe Cole in…”

Det är fullkomligt ointressant när målet kom, det intressanta var om: det var målet som avgör PL. Och det var ingen skarvning utan en klack.

Men Nora är nyttig bara genom sin blotta existens!

Pelle Blohm var bra, någon gång blev de taktiska förklaringarna lite omständliga men förmågan att se de stora perspektiven är oerhört berikande för oss framför TV-en. Precis som Jens Fjellström. Det vore bedrövligt om Viasat, när de nu ska ta över EPL från Canal +,  försöker spräcka den här kanontrion.  Var Rikard Henriksson där? Jag missade lite i halvtid men Henriksson är också mycket bra, klok och pedagogisk. De fyra vill jag ha även till hösten då Chelsea ska försvara sin EPL-titel.

About this entry

You’re currently reading “Hejdå Ferguson, Man U. och Canal +,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
april 3, 2010 / 14:58
Kategori:
Brittisk fotboll, Domare, Sportjournalistik
Etiketter: