Den typisk svenska rädslan för självmål

Kalmar vann men vem gjorde målet? I länder där skytteligan är väldigt viktig, som Italien och Spanien finns noggranna regler för vad som är mål och inte. T ex är i Spanien ett skott som skulle gå i stolpen eller utanför men som styrs in av en försvarare ett självmål.

I Sverige har vi en mycket liberalare och utilitaristisk syn på mål; typ alla blir glada om vi får en målskytt och en annan slipper göra självmål.

Om jag förstått det rätt gjorde Åtvidaberg ett  självmål som Denni Avdic fått sig tillskrivit. Så vad säger man om Markus Holgerssons huvudlösa rensning – hans första spark som allsvensk mittback…

Daniel Mendes vänder ryggen och gör sig så liten som möjligt för att inte träffas av bollen någonstans där det gör ont. Bollen träffar ändå i sidan vid armen och ryggen och går i en snygg båge i mål. Det var inte Mendes avsikt att göra mål, endast vara i vägen, och knappt det. Jag är inte alldeles säker på att jag tycker Mendes är mer målskytt än vad Holgersson är självmålsskytt. Holgersson är mer aktiv än Mendes och det avgör för mig: självmål!

Hade däremot det inträffat i straffområdet hade jag kunnat ge Mendes målet, ifall han nu varit aktiv och försökt täcka rensningen för då kan det samtidigt betyda målchans att täcka. På samma tycker jag det vore självmål ifall Holgersson stått på mållinjen och skjutit en totalt passiv Mendes rakt i ryggen och bollen studsat på mål.

Med detta sagt är jag fullständigt övertygad om att Mendes får målet eftersom en av de kännetecknande sakerna för svensk elitfotboll är just bristen på krav: alla ska få vara målskyttar, det finns inga självmål, varför över huvudtaget diskutera något som är så negativt och jobbigt?

About this entry

You’re currently reading “Den typisk svenska rädslan för självmål,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
maj 17, 2010 / 08:02
Kategori:
HIF, Idrott och moral, Idrottens administratörer, Mål
Etiketter: