Varför jag gillar Johanna Frändén

Läser i Journalisten, vårt fackföreningsorgan, om kanalernas VM-satsningar. De förklarar varför de blivit alltmer tyckande, på reportaget bekostnad; ”det ska vara här och nu” som Patrick Ekwall uttrycker det. Han relaterar till de stora europeiska fotbollsländerna där allt annat än nu försvunnit: ” det är väl bara vi och danskarna som fortsätter med reportage”. Annars är det bara live som gäller, intervjuer och rapporter.

Ken Olofsson, f d reportagekung på SVT-sporten, tycker tvärtom.

Han saknar, jo faktiskt, reportaget, tycker att det blivit allt för mycket tyckande och nörderi och förklarar det delvis, men bara delvis, med ekonomiska nedskärningar.

”Jag saknar de psykologiska faktorerna. Varför finns det spelglädje i ett lag plötsligt och varför går ett annat tidigare jättebra lag uselt?”

Jag tycker båda har fel. Först Ken.

Jag kan inte tänka mig någon sämre TV än att en idrottspsykolog försöker finna ord åt spelets inneboende mental logik. Vad är det om inte tyckande, hopplöst ointressant tyckande? Och usel TV-underhållning. Eller menar Ken att en tränare ska sitta där och försöka gissa?

Ekwall har rätt i att bra reportage tar tid att göra och kräver kunnande. Och att det är sällan man får tillgång till spelare och tränare – och skulle de säga något ur egen mun är det alltid ointressanta klichéer.

Problemet är väl att det är precis vad kanalerna gör: Ståuppare på presskonferenser som handlar om andra journalister eller som Jane Björck som gjorde ett reportage om att göra bort sig på en presskonferens. Jag har sett Ekwall, och David Fjell och några andra SVT-are stå på presskonferenser och tomma torg och de har absolut ingenting att förmedla. Sällan har jag känt att licenspengarna mindre värd än SVT:s sydafrikanska torgskräckstema. Ståup-arna” känns som SVT:s svar på reklampauser: för folk som måste göra kaffe eller gå på toa utan att missa något väsentligt.

TV 4 har  t o m en kille som åker runt torg i olika världsdelar och frågar på engelska människor som inte talar engelska om hur det kändes i går när det var match? Mycket Barnjournalen deja-vu där.

Samtidigt är jag trött på domsluts-tyckandet eftersom speciellt TV4 bara är ute efter känslorna /( se  bloggen om TV 4 och Birro).

Hur intressant är det att älta en eventuell straffsituation om och om igen efter matchen? Hur intressant är det att höra Hussfelt tjat om det tio gånger; ”i fall att”, ”om” ,”men”, ”borde”. Att få se en offsidesituation 15 gånger och ändå inte kunna avgöra om det är en ny ”domarskandal” eller inte. Exakt hur intressant?

Det är som ett ”påtumanhand-samtal” med en rättshaverist, eller en lättberusad nyseparerad.

Domaren har dömt och så länge vi inte har DVD-domare och avstängningar i efterhand så är Kåmarks och Ola Andersson och de andra åsikter totalt ointressanta.

Oavsett vad de har att säga reagerar jag också på när det inte är tjejer i studion. Då känns det som värsta Viasat Sportsändningarna med två äldre medelålders expertgubbar, en lite yngre medelålders gubbe som vill utge sig för att vara det (expert) och en entusiastisk medelålders programledare i dyra gymnaskor. Detta alldeles oavsett hur intressanta gubbarna är – det blir så fruktansvärt gubbigt. Är dessutom matchkommentatorerna två extra medelålders gubbar så känns det som om hela programmet är lätt gråhårigt och har antydan till kulmage. Man bara sitter och väntar på en fräckis från Ralf.

Johanna Frändén är kortväxt, läspar lätt och nervös men hon gör absolut programmet mer mänskligt. Och hon har ofta intressanta icke fotbollsmässiga synpunkter på länderna även om hon stakar sig. Hon är plus!

I kontrast till Ola Andersson och Dubbel-Anders som har haft samma kostymer och skjortor i två veckor nu känns det bra med en kvinna som kan ha svartprickig bikiniöverdel under en grå syntetväst. Och blommig kjol.  Jag säger inte att det var snyggt men det var överraskande och annorlunda och befriande ickegubbigt.

Vad jag saknar är fler tjejer som kan prata fotboll utan att känna sig stressade. Bortom bollklichéerna och genusrollerna.  Canal Plus hade i vintras en tjej från ett stockholmslag som var 21 år och fantastisk. Henne vill jag ha i studion! En kontrast till kostymerna och klichéerna.

Ps  Kan någon berätta för Staffan Lindeborg att han drabbats av Bosse Hansson-syndromet. I flera sändningar har han nu suttit och berättat om styrkeförhållandena och titelmatematiken i bl a Honduransk och Slovansk klubbfotboll.