Den Onde, den Gode men vem fan var då den Fule?

Det var en final värdig en gammal Clintanfilm – alla de där italienska westernfilmerna där Clint Eastwood var tyst och stenhårt rättvis cowboy och som spelades in i en öken utanför Almeria i södra Spanien.

Redan på förhand visste vi exakt hur vem som var vem. Och hur manus såg ut.

Holland var verkligen onda och lyckades skrämma skiten ur de nästan helt goda spanjorerna ( flertalet av de blå varningarna var ganska mjuka kompensationskort). Men när man nu inte enbart målar upp söndagens lag som änglar och djävlar utan även spansk och fotboll generellt på det viset – då kan man som Clintan utbrista: håll in dina hästar, ”Hold your Horses” .

Gå 25 år tillbaka i tiden och bilderna skulle vara precis de motsatta. ”Van Clintjes” spelade snabbt, teknisk och vårdad fotboll medan Spanien innehöll ett flertal cyniska fotbollsslaktare från Baskien och Barcelona och några självständigt filmande forwards från Madrid.

Brutalitet har alltid varit en del av den spanska fotbollen även om den är betydligt mindre accentuerad numera. Ett land som vårdar sina tjurfäktningstraditioner måste ha problem med begrepp som  ”offer” och ”cynism”.

Och så till rubrikens fråga: två lag , tre roller att besätta.  Jag hade lätt kunnat ”casta” domare Webb i minst två av rollerna. Förmodligen alla tre. Före matchen. Nu fick jag mer känslan av en man som blev ett offer för både brutaliteten och matchens betydelse. Han vågade inte börja varna alltför tidigt, han vågade inte börja visa ut alltför tidigt.

Howard Webb var mannen som varsamt lade oxpiskan på marken och föreslog att man tillsammans skulle lösa konflikten genom att prata ut och om det inte hjälpte kanske göra några bistra grimascher och hytta med pekfingret.

Den fule får bli Mark Van Bommel. En man jag beundrat eftersom han gick och lärde sig katalanska i ett nunnekloster säsongen innan han köptes av Barça. Det kan mycket väl tänkas att han är en trevlig och sympatisk människa men som fotbollsspelare är han ett riktigt svin. Han är både skurk och livrädd salonsinnehavare.

Jag kan acceptera spelare som, t ex John Terry en gång var, spelare som spelar fruktansvärt hårt men samtidigt får en massa smällar och köper konceptet; ett nästan bibliskt ge och ta. Van Bommel är också både och, både brutal och en ”cry baby”.

Han kan gå in för att skada motståndaren (naturligtvis fullkomligt oacceptabelt) och kommer ofta in som tredje spelare i en situation där han kan fälla eller stämpla eller bara skava utan att domaren upptäcker det. Men fort han själv får en tackling slänger han sig och skriker som just en stucken gris. Han rullar runt ett par varv, är näst intill döende även om han liksom de flesta nu slutat slå knytnäven eller handflatan i gräset av falsk smärta. T o m överspelet har uppenbarligen sina gränser.

Den sortens spelare Van Bommel gestaltar är dock enbart värda förakt, inget annat.

I fall Spanien inte vunnit VM-finalen hade det blivit en film där Clintan inte rider vidare in i den andalusiska solnedgången utan dör, helt förgäves, skjuten i ryggen och berövad både ära, heder, häst  och fotbollsstövlar.

Skönt att det goda, bortom filmens fiktion, fortfarande har både större bollinnehav och vinstprocent än motståndarna. Att de ”kan gå hela vägen…”