Det bjöds rolig och emellanåt också bra fotboll på Stadion i lördags. Om man är MFF-are.
Den främsta anledningen, tror jag, var bytet av spelare och motståndet.
Det senare var oerhört dåligt. Speciellt verkar AIK helt impotenta offensivt. Vilket inte är konstigt med fyra defensiva bollvinnare och en desorienterad brasse på mittfältet. Plus en 17- årig Roland Sandbergkopia ensam på topp.
Jag har svårt att se hur alla de här sex, sju attitydspelarna ska kunna släppa in mer än högst ett mål per match. Nej, problemet är hur de ska göra mål? På de senaste fyra matcherna har de gjort tre mål: ett självmål, en straff och en skänk av Johan Dahlin som slogs in i tomt mål. På 360 minuter.
Pontus Engblom kan springa men kommer naturligtvis som 17-åring dippa fett. Ofta. Den nye otränade balkananfallaren såg, i inhoppet på Råsunda, ut att vara minst en månad från att starta
Jag tror AIK klarar sig kvar i allsvenskan men det beror enbart på att lag som Åtvidaberg och Gefle är så mycket sämre.
Som vanligt väcker också varje vinst ett antal frågor.
Var det verkligen, som Rolle sa, ”glädje” som gjorde att man vann?
Är Råsunda och Hällevik, för att nu bara nämna två arenor, så oerhört deprimerande?
Varför bänkades egentligen Molins?
Betydde inte det helt nya mittfältet något?
Varför fick Jeff mer speltid än Miljan?
Om det nu räcker med att man ”pratar ut under veckan”. Varför görs det inte regelbundet?
Kan man jämföra Agon och Ofere?
MFF framgångsrika hörnvariant med bollar på RÅP vid första stolpen: varför fortsatte man med den när RÅP spelade i AIK och de hade en 197 cm mycket höjdsäker målvakt? Varför fortsatte man 13 gånger?
Måste Wilton skjuta från 35 meter så ofta och måste han annonsera skotten så oerhört tydligt? Man ser det fyra, fem steg före tillslaget och han tar ofta i så att han träffar med insidan av fötterna – både vänster och höger. Det blir ingen fart på bollen på vägen ut mot hörnflaggan.
Lämna ett svar