Bristen på moral i svensk elitfotboll är skrämmande. Två exempel från helgen.
MFF-Gefle bryts i halvtid. Planen är ospelbar. Borde inte sådana matcher bara brytas, inte raderas? När man dessutom kan spela dagen efter? Jag förstår att det inte varit frestande för Gefle att åkta tillbaka till Malmö några veckor senare och gå ut med ett 4-0 underläge men rättvisan borde vara viktigare än logistiken år 2010.
Det lustiga med matcher som raderas är att varningar och utvisningar räknas. De står över de rent existensiella aspekterna av allsvensk fotboll. Om Agon Mehmeti när han gjorde 1-0 i lördags i ren glädje dragit av sig tröjan för att fira målet hade han varnats. Ifall det varit hans tredje gula kort hade han inte fått spela söndagsmatchen; för att han blivit glad över något som aldrig inträffat.
Jag förstår att ifall en spelare t ex knockar en domare måste det beivras, trots att det aldrig inträffat. Men lycka, en maskning, ett felaktigt nummer på tröjan e t c, det som är en konsekvens av icke spelmässiga, fysiska moment? Eftersom det finns en disciplinkommitté borde de kunna avgöra om förseelsen är så pass grov att den ska existera, trots att matchen inte existerat.
På ena sidan på Ullevi i Göteborg står en assisterande domare som från 30 meters håll kan avgöra om bollen i Magnus Sandbergs händer är helt utanför straffområdet. Den är det, med cirka två decimeters marginal.
På andra sidan står en assisterande domare som inte kan se att Niklas Bärkroth är tre meter offside. Så mycket offside att man faktiskt kan begära att även huvuddomare Strömbergsson borde upptäcka det.
Någon officiell bollboss invände att man inte kan stoppa spelet för att titta på video men det kan man visst. Med samma mått av dekorum som domaren använder när han stoppar eller inte stoppar spelet. T ex vid förmodad huvudskada.
Nu blir istället Ekstrand, som fäller Hysén i momentet efter, utvisad och avstängd. För något som aldrig borde ha fått inträffa. När Strömbergsson springer fram med det röda kortet börjar det bli uppenbart för alla inblandade, alla inblandade utom Strömbergsson och hans linjelakejer, att detta här är fel. Ändå fullföljs rättövergreppet.
Med en DVD-domare hade det här aldrig inträffat. Det borde m a o ligga även i domarnas intresse att man försöker skapa största möjliga rättvisa förutsättningar för elitfotboll. Jag kan t o m tänka mig att denna femte sittande domare på läktaren även har ett headset och kan kommunicera under matchens gång med ”ståuppdomaren”. Inte som i hockey, stanna spelet, hitta en telefon och ringa ett samtal…
Ytterst är det en fråga om moral. Om man kan ersätta godtycke med rättvisa borde man göra det utan att skylla på varken tekniska, speltekniska, logiska eller logistiska brister.
Svensk elitfotboll omsätter över en miljard kronor. Hade det varit så komplicerat ifall en liten kommitté, utan alltför många representanter från SEF och SvFF, denna vinter satte sig ner och gick igenom det föråldrade regelverket, från pärm till pärm?
Lämna ett svar