Katalonien – Madrid

Under natten till söndagen hade någon offrat en gammal Ronaldinho "10:a" precis utanför min port. Jo, Ronaldinho är iskall numera i Madrids vänklubb Milan!

Madrid förlorade förmatchen. Den som gällde den politiska makten i Katalonien.

El Clásico kolliderade med det katalanska regionsvalet. Det blev en väntad och stor förlust för regeringspartiet Socialisterna i går söndag. Den centerhöger-katalanska koalitionen tog tillbaka den makt de hade under hela 1980- och 90-talet under Puyol. Jordi Pujol, som man stavade det katalanska efternamnet på den tiden. Och i Madrid sitter nu  Zapatero och lider.

Kanske mildras förlusten lite i kväll,  premiärministern är övertygad Barçasupporter men det är tveksamt om han vågar låta sig fotograferas med med en azulgranahalsduk i dag. Det vore som salt i såren.

Ikväll, en tarvlig måndagskväll, är det dags för fotbollsvärldens största match. Det känns lite märkligt och riktigt vad spanjorerna i spanska fotbollförbundet var ute efter  vet jag inte. Kanske försökte man manifestera sin makt, i det här fallet att flytta en match.  Någon politisk betydelse fick det inte mer än att katalanernas misstänksamhet mot Madrid och ytterligare bekräftades och besannades.

Så i kväll leder en annan Puyol ut Katalonien i en betydligt tuffare kamp.  Med den katalanska flaggan som kaptensbindel, med den katalanska flaggan i tröjans nacke istället för som är legio bland alla andra klubbar i La Liga inkl Espanyol; den spanska. Och framförallt med klubbmärket där staden Barcelonas engelskinspirerade St George-kors samsas med den, jo katalanska flaggan.

När morerna (araberna som etablerade sig i Spanien redan på 600-talet) drog norrut nära Millenieskiftet stod ett avgörande slag i Katalonien, vägen in i det bördiga Europa. Katalanerna vann och härföraren doppade fyra fingrar i den moriske ledarens avhuggna huvud och drog dem längs den torra marken. Där av de röda strecken på den gula botten.

Till saken hör att katalanerna var blodtörstiga, kristna barbarer jämfört med de kultiverade och oerhört progressiva araberna. De tillät kristna att leva och utöva sin religion. De byggde universitet, akvedukter, byggnader vägar, rättvisa – de byggde faktiskt det spanska samhället. Och de gav ”spanskan” ( kastillanskan”) massor av ord. Bland annat nästan alla som börjar på a: som azul ( blå) i azulgrana. På katalanska heter Barças färger Blaugrana.

På den här tiden fanns inte Madrid. Huvudstaden är en fiktiv skapelse för makten, placerad mitt i landet, byggd under den tid ( 1400-1500-talet) då katolikerna fördrev och förstörde hela det moriska arvet, inkl att bränna alla morer som vägrade konvertera till katolisismen på bål.

Sedan dess har katalanerna betraktat ”Spanien”, denna fiktiva statsbildning som mest liknar ett långlivat Jugoslavien, med stor skepsis. Och varje möte på fotbollsplanen är en del i den här långa, historiska, politiska och kulturella konflikten.