Fotbollen som gift

Förr i tiden var tränare något före detta fotbollspelare blev för att de dels inte kunde bli något annat, dels inte kunde släppa kontakten med fotboll. Det var också på den tiden då kontakten med fotbollen inskränkte sig till att antingen spela själv eller stå bredvid och titta på. På bänken och på träningsplanen fick de behålla den respekt de visats som spelare. Kanske lite fegt men väldigt förståligt.

Idag kan alla se alla matcher hemma, eller som Mats Wennerholm på webben i USA, och många av de gamla spelarna sitter på läktaren eller i studion och betygsätter sina efterträdare. Men allt färre spelare blir tränare, framgångsrika tränare.

Kraven på tränare blir i takt med att pengarna ökar allt tuffare. Man ska inte enbart vara analytisk och taktisk utan även var en god psykolog och bra utbildare: så vida man inte är brittisk fotbollstränare i Storbritannien där rå cynism, ett visst inslag av sadism och hög röst fortfarande verkar vara de mest vinnande och beundrade karaktärsdragen.

F d danske landslagsmannen Ulrik Laursen berättar i boken ”Vind eller Forsvind – en bog om att væra tränare i dansk topfodbold” (byens förlag, -10) att de två värsta och mest osympatiska tränarna han någonsin haft var Martin O´Neill i Celtic och  Alex McLeish i Hibs.  MON:s strategi var, enligt Laursen, att alla under honom skulle frukta honom.

Den nuvarande Birminghammanagern skrek och kastade saker omkring sig- oavsett resultat. En gång bankade han så hårt i väggen att taktiktavlan som hängde över honom föll ner i huvudet på honom. Då gick McLeish omedelbart ut ur omklädningsrummet – varefter alla spelarna började gapskratta.

Förr i tiden, då tränaruppdraget var ett självspelande piano, kunde assisterande ”Laban” Arnesson förvånas och smått förfäras över att förbundskapten”Åby” Ericssons enda instruktioner till de offensiva spelarna i en VM-match var att ”de skulle göra mål”.

Fortfarande är det förfärligt många fotbollsspelare som försöker bli elittränare. Jag respekterar naturligtvis varje enskild människas önskan men kan inte låta bli att tycka det är lite tragiskt.

De allra, allra flesta av de tränare som fört fotbollen framåt, i Sverige så väl som i utlandet, har aldrig spelat på elitnivå. Med några undantag. Det gäller också MFF.

De flesta, ja nästan alla MFF-legender har försökt sig på en tränarkarriär men misslyckats. Och allt fler av de som kanske kunde blivit framgångsrika tränare väljer andra karriärer inom fotbollen, som Jens Fjellström, Martin Dahlin, Roger Ljung, Per Ågren, Niclas Kindvall för att nu nämna fem alternativa karriärvägar inom fotbollsvärlden.

Bob och Roy var inga framgångsrika spelare. Inte heller Tom Prahl. Rolf Zetterlund var det, Frank Thijssen och Michael Anderson var det liksom Sören Åkerby och Roland Nilsson.

Roland Andersson som gjort sig ett namn som assisterande tränare för sina gamla kompisar i fotbollsvärlden. Hans facit i Sverige, som huvudtränare är dock allt annat än inte imponerande.

Två har efter omvägar via allsvenskan och en bankkarriär gjort ett fantastiskt jobb med ungdomar och iklätt sig rollen som en moderna varianter av  ”Bagarn” i  Åshöjdenliknande Värmano och i MFF:s ungdomssektion ( Staffan Tapper).

Just Jonas Thern är väl annars den som ligger närmast att fullfölja traditionen med att nästan alla Sveriges VM-lag ska innehålla en blivande förbundskapten.

Varför skriver jag det här; jo för att jag misstänker att MFF letar efter en billig och enkel lösning på problemet med assisterande tränare; att man internrekryterar en gammal spelare från den egna organisationen och på så sätt sparar både pengar och en eventuell revirkonflikt med den officielle huvudtränaren, 116-faldige landslagsmannen Roland Nilsson.

Jag tror inte det är en lyckad lösning.