Anti-hockeybloggen:Slagsmålen på is och läktare

För några veckor sedan stod Helvetes portar öppna: AIK:s supportrar hade slagit med sig själva och poliser och säkert med motståndarna: Djurgårdenssupportrar. Man skrämde barnfamiljerna på läktaren och alla inblandade ansvarstyngda gubbar lovade att ta till ”hårdhandskarna”…  …det där var minsann inga hockeysupporters utan värsta idioterna, hävdade nästan alla indignerade krönikörer och idrottsledare. Jag läste aldrig vad Expressens Mats Olsson skrev men jag kan tänka mig hur personligt drabbad han kände sig…

Det var returmatch i veckan. Publiken var lugn men AIK:s Blomdahl och DIF:s Printz kastade handskarna och slogs. Allt medan publiken jublade.

Har inte läst Olsson nu heller men hoppas att han kräver samma bestraffning av spelarna som av publiken. Ja, spelarna som är förebilder borde väl ha ett betydligt strängare straff? De som vevade på läktarna hotas med livstids avstängning, typ. Printz och Blomdahl blir borta från isen en match. På läktaren  får de säkert sitta.

Kan någon förklara skillnaden, till spelarna fördel( Johan Esk i dagen DN ställer indirekt samma fråga)?

Hockey trippar här på en slak lina eftersom man vet att publiken älskar ”fighters”.  Jag har aldrig varit på en hockeymatch där inte det största jublet kommer då spelarna kastar handskarna och slåss. Hade hockeyn velat ha bort slagsmålen hade man naturligtvis gett spelarna rejäla straff. typ en månads avstängning. INGEN hade slagits då.

Hockeyn har den publik den förtjänar; både de som jublar på läktaren och de som slåss på den.

About this entry

You’re currently reading “Anti-hockeybloggen:Slagsmålen på is och läktare,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
januari 16, 2011 / 13:03
Kategori:
Hockey, Huliganism, Idrott och moral, Sportjournalistik
Etiketter: