Maxtiotår

Det finns många skäl till att älska Offside. Fast inte allting i Offside. I senaste numret, som jag alltid kastar mig över, finns två mindre bra saker. Den ena texten är riktigt dålig eftersom den dels tar så stor plats ( sju sidor) dels bygger på förtigande och ohederlig journalistik.

Nej, jag tänker inte i första hand på Anton och pappa Glenns gläntade i garderoben – det är ju ingen tvekan om att de kommit ut, massmedialt: frågan är som vad?

Jag tänker istället på intervjun med Marcus Lantz. Lantz kommer med en del intressanta synpunkter och anklagelser men de drunknar i den flod av självömkande åsikter och tårdrypande beskrivningar av stackas Marcus. ”Tuffingen” Marcus Lantz kommer här ut som en en kränkt ”crybaby”. Jag förstår att Lantz själv ville det men var den gamle oerhört bittre f d allsvenske spelaren verkligen värd sju helsidor?

Själv tycker jag HIF här gjort rätt hela tiden och vänder mig emot den långa text Offsides Mikael Olsson skrivit. Den är tendeniös och ganska falsk i såväl sitt upplägg som i detalj. I huvudsak går den ut på att Lantz själv och Olsson framställer Lantz som ett offer för cyniska och mindre bemedlade klubbledare, sportchefer, medspelare och tränare.

1. Mikael Olsson påstår i början av texten att klubben inte kom med ett motbud till  Roger Ljungs (Lantz agent) krav på minst ett tvåårskontrakt.

Senare i texten står det att HIF erbjöd Lantz ettårskontrakt med option. Det antyds också att HIF kunde tänka sig ett längre men i så fall prestationsbaserat kontrakt.

2. Olsson påstår alldeles i början att Lantz under 2010 inte drog på sig några skador.

Lantz plågades under en stor del av säsongen av småskador och ljumskproblem. Så som han gjort i flera år. Ibland stod han över träningar av den anledningen, ibland matcher, ibland byttes han ut av samma skäl.

3. Ingenstans i texten nämns att ett av de bärande, kanske främsta, skälet till att HIF inte vågade erbjuda Lantz ett längre ”fritt” kontrakt: Lantz ständiga skadeproblem.

Detta är ingen hemlighet att Lantz i flera år haft de här problemen. De började, mig veterligen redan i Tyskland och i Bröndby var han ofta skadad. Likaså missade han massor av matcher de första åren i HIF. Alla vet det –  utan möjligtvis Mikael Olsson. Eller så vet Olsson det men vill inte förstöra sin berättelse.

4. Lantz får, i stort sätt oemotsagt, vräka ur sig en massa klichéer om Sverige, svenskar, helsingborgare, åldersuppfattning, svenska fotbollsspelares moral, svenska tränare och attityd e t c. Egentlien är dte fel på allt och alla. Utom Marcus och polaren Henrik Larsson.

Rimligtvis borde några av alla dessa grova och ofta helt felaktiga generaliseringar och anklagelser bemötas. Det görs inte. Sportchef Jesper Jansson får två, tre citat på sig att förklara varför man valt att satsa på ungdomar. Däremot får Lantz på slutet några mindre ledande och inställsamma frågor. Istället för att han tvingas förklara vad han menar blir det bara ännu fler generaliseringar och ”tårsliskiga” berättelser om hur synd det är om stackas Marcus Lantz.

5. Både Lantz och Olsson använder  uttagningen i vänskapslandskampen under sommaren som ett bevis på hur bra Lantz fortfarande är.

Jag tycker fortfarande att den uttagningen är väldigt suspekt och troligtvis endast hade med vänskapskorruption att göra. Varför Hamrén gav Lantz chansen i den helt betydelselösa matchen och inte en talangfull ung spelare är fullkomligt absurt och ologiskt.

6. Varför han till skillnad från t ex Christoffer Andersson inte vill skriva på ett prestationsbaserat, längre kontrakt: ”Det handlar om respekt för var man befinner sig i karriären och vad man presterat tidigare. Förutom Erik Edman är det ingen i laget som varit med om i närheten av det jag upplevt”.

Lantz har spelat 6 A-landskamper av vilka samtliga (tror jag) varit av vänskapskaraktär. 2 matcher i Torino, 41 i Bröndby på 2,5 säsonger och 165 matcher i det ständiga bottenlaget i Erste Bundesliga ; Hansa Rostock. Det tyska facit imponerar. Det andra gör det inte. Edman har så mycket större ”upplevelser”/meriter att Lantz borde vara ödmjuk nog att inte nämna sitt namn på samma dag som  Edmans. Christofer Andersson, för att nu ta ett annat exempel, har gjort 24 A-landskamper.

Det finns många fler saker i texten som jag reagerar negativt på men jag stannar här. För de som vill läsa mer om vad jag tyckt om Lantz/Ljungs förhandlingsteknik. Om Hamréns förryckta uttagning och om lokalpressens roll i den här affären kan leta i arkivet på ord som ”idrott och moral”, ”sportjournalistik” och ”HIF”.

PS 1 På danska Wikipedia finns en kort text om Lantz vars huvudsakliga utrymme fylls av den här satsen som jag tycker är ganska talande för både Lantz och Mikael Olssons insats: ”Fra den 1. juli 2005 begyndte Lantz at spille for Brøndby IF på en kontrakt gældende for 3 år, men Lantz opnåede aldrig større succes i klubben, og han skiftede herefter tilbage i Helsingborgs IF. Han nåede dog at gøre omverdenen (og specielt pressen) opmærksom på, alle de problemer han mente der var i klubben på dette tidspunkt.”

PS 2 vill jag påpeka att jag tycker Marcus Lantz är en mycket bra fotbollsspelare och att jag hoppas han är tillräckligt hel för att upp ta upp Bois i allsvenskan till hösten.