Förbundskaptener – fotbollsvärldens landshövdingar

Såg Norge – Danmark i lördags och somnade framför TV-en.

Danmark spelade lika fegt som alltid Morten Olsen, 65,  gjort med sin 4-3-3 uppställning – den lika defensiv som Djurgården spelade; vid minst bolltapp blir det 4-5-1.Fast tillskillnad från Olsen var ju Djurgårdstränarna tvingade satt ställa upp så…

Norge spelar som Drillo, 65, alltid gjort. Lika fegt, bollförsiktigt, löpfrenetiskt.

Jag tänker på Barça och Thern som från Guardiola plockat upp filosofin att spelarna måste våga göra misstag; denna offensiva, underbart roliga, spännande, individualistiska och kollektiva fotboll som ibland förlorar men oftast vinner.

Norge- Danmark bjuder m a o en bedrövlig fotboll. En fotboll som inte går ut på att ta risker för att vinna utan att minimera riskerna för att inte förlora. Det är en som enbart överlevt utvecklingen här i Norden, hos gamla fotbollsideologer som borde pensionerats för länge sedan.

Men numera är det ju så – förbundskapten i fotboll är så oattraktivt att ingen bra tränare under 50 år skulle ta jobbet. Jobbet: att kunna utveckla, omvandla och vinna ära – det gör man i klubblagsfotbollen.

Att vara förbundskapten i ett stort fotbollsland är som en oerhört välbetald förtidspensionering – att gå ner på halvtid, resa runt mycket, många sammanträden, många träffar, inga träningar.

Kan inte låta bli att tänka på förbundskaptensjobb som brist på ambitioner. Att man gett upp karriären?

Hur ofta händer det att ett land (undantaget VM då man har en månad med spelarna och faktiskt kan förändra saker) känsn intressanta och spelar en ny, spännande fotboll? Ja, förutom Bielsas Chile förstås?

Det finns undantag – de flesta tränare skulle nog vilja vara engelsk landslagsmanager nångång men det är nog mer för pengarna och äran än den sportsliga utmaningen. Men de som blir det, Svennis, Capello och de andra – de är föredettingar. De har been there, done that  – detta är avrundningen.

Så vad säger det om Erik Hamrén – förmodligen det att han insåg att han inte kunde ta sig utanför Norden. Att han inte var tillräckligt bra och framgångsrik.  Och detta tror jag präglar hans sett att nu se på fotboll, att ta ut trupper och lag. Som förbundskapten åldras man i förtid, blir feg och försiktig. Tycker mig se det även i Hamrén