Mourinhohatarna har blodvittring

De har vittring nu, klar vittring men jag tror att de som vill dricka José Mourinhos blod kommer bli besvikna.

Mourinho är inte sympatisk tränare, han är en bra tränare. Han gjorde det bästa resultatet i en El Clásico som Madrid gjort på sex möten. Med lite tur hade det kunnat bli en trepoängare och då hade han hyllats unisont. Då hade det inte spelat någon roll att Barça hade bollen och lekte med dem – då hade han tillskrivits gudomligt taktiska kvalitéer.

Eftersom marängerna nu både tappade poäng och stolthet och blev utspelade ser även Mourinhos hatfans i Madrid chansen. Som Di Stefanó – den gamle legenden, tränaren, ”barçaspelaren” och ikonen. Man hade kunnat skita i vad den semisenile gubben säger om det inte var så att han gav uttryck för en tendens som nu även nu vågar sticka fram sitt tryne i Madrid – föraktet mot Mourinho.

Det fanns i London, i halva Milan0, i södra Portugal. Nu är det i Madrid.

Det går ut på att om ens lag inte kan vinna kan det i all fall spela fin fotboll – kritikerna ser Mou som en Bob Houghton utan vinster.  För de som satsar på resultatfotboll finns aldrig några förmildrande omständigheter. Det är tre poäng eller allmänt förakt.

I själva verket gjorde Madrid det inget annat lag gjort i en viktig match sedan Inter på San Siro för ett år sedan. Fast det finns stora skillnader. Inter vann matchen, Madrid förlorade två pinnar trots att de hade ungefär lika många bra målchanser som Inter hade i 3-1 vinsten. Dessutom släppte Madrid till oerhört få avslut och målchanser. I det avseendet har inget lag varit i närheten av Madrids defensiva skicklighet sedan Chelsea 2009 som spelade exakt så som deras förre tränare lärt dem.

Hade Ramos satt nicken som räddades på mållinjen, om Cristiano Ronaldo kan fås att släppa bollen sista fjärdedelen – då kan Madrid bli en obehaglig överraskning för Barça redan i morgon.  Och Mouhatarna förblir törstiga men otillfredställda.