Varför pedofiler älskar idrott/ fallet Staffan Holmqvist

Malin sa något bra om det här. Hon sa ”idrott är som religion!”.

Det är väldigt sant och det är därför pedofiler älskar idrott, speciellt individuella idrotter. Då kan de, i rollen som tränare, bli en slags präster som har Guds kärleks/framgångens mandat att leda och visa vägen.

Frälsningen är framgång och bara prästen vet hur det går till.

Allt de säger är sant eftersom de har denna speciella ”connection”. Ingen kan/vågar säga emot dem för de har makten och härligheten, i evighet. Amen.

Att pedofiler först avslöjas i kyrkan och senare i idrotten är anmärkningsvärt. Men idrotten/massmedia har sina egna semijuridiska vägar. Man pratar inte högt om det, man skriver inte om det ifall det inte är exceptionellt.

Och då menar jag verkligen exceptionellt.

Staffan Holmqvist var ordförande i Europeiska Handbollsförbundet sedan 13 år tillbaka, utan tvekan en av landet stora idrottsledare under det sena 1900-talet, tillika den lundensiska legend i Lugi.  Strax efter att han fyllt 60 år dömdes han för ett fedofilrelaterat brott (jag tror var sexuellt utnyttjande av minderårig och straffet var fängelse). Detta  tystades i det närmaste helt ner.

Jag har inte hunnit läsa kvällstidningarna men SDS tyckte uppenbarligen inte att Sjöbergs avslöjande var tillräckligt graverande för att de skulle komma på tanken att skriva om Holmqvist och kanske hjälpa de som drabbades av hans brott. Eller vet SDS med säkerhet att ingen annan drabbats? Att det inte sitter några före detta lugiungdomar någonstans och mår skitdåligt?

Ifall det är 100 procent säkert att ingen annan föll offer för Holmqvist – varför då inte lugna alla de föräldrar som rimligtvis måste tvivla och känna rädsla, skräck?

Genom att inte skriva om pedofili hjälper man pedofilen och hans omgivning och försvårar för barnen och offren att gå vidare i livet.

Det finns säkert de som resonerar att de vill glömma, att man ska begrava och förtränga – all kunskap i världen talar emot ett sådant beteende. Det som varit kan aldrig begravas. Det onda måste upp i luften, i ljuset, först då det exponeras kan det försvinna från bilden.

Jag ska recensera Sjöbergs bok så jag varken kan eller vill kommentera honom just det. Men en sak är märklig. Om jag minns rätt så har både Sjöberg och Tregaro hyllat pedofilen i sina tidigare böcker. Och de protesterade inte när han fick en gångstig uppkallad efter sig för sex år sedan i Göteborg.  Varför? Detta ”varför” kommer jag att leta efter i Sjöbergs bok!


About this entry