Kapitelrecension: ”Spela fotboll bondjävlar!” Del 1 (MFF)

Fantastisk bok

Det är en fantastisk bok som Torbjörn Andersson skrivit. Fantastisk och krävande.

Har precis läst ut kapitlet om Malmö  FF och det är 80 sidor, 80 stora, tättryckta sidor vars omfång nästan motsvarar en ordinär bok. Och det är 420 sidor kvar. I del 1. Det är lite Karl Ove Knausgård och Min Kamp-varning över Anderssons nya alster efter den så hyllade ”Kung Fotboll”.

Letar man efter resultat och spelarnamn ska man inte köpa boken. Vill man förstå mer om svensk klubbfotboll inte bara ska man köpa den – jag vill nog hävda att man måste det för en självaktnings skull.

Andersson berättar ett par sydsvenska (åtta)  klubbars historia utifrån deras folkliga, sociala och politiska avtryck i närmiljön. Han definierar deras historia utifrån staden de verkat, vad som har symboliserat klubben och hur det gått. En fotbollsklubbslokal omvärldesanalys!

Kapitlet om MFF är massivt och jag har inte så mycket att invända mot det. Jag saknar möjligtvis Tony Ernst här ( Micke Möller gör dock ett bra jobb) eftersom MFF Support spelar, och får, en så pass stor roll i slutet. MFF Support blir ju en del av MFF:s nya, malmöitiska identitet. En symbol för alla de värden som tidigare ordföranden gärna velat skapa men av olika anledningar aldrig lyckades med.

Det är spännande att läsa om MFF:s roll i 40- och 50-talets Malmö. Vad som förvånade mig var EP:s tydliga ointresse för publiken och för kopplingen till Malmö. Han var en av stadens mäktigaste män men ville eller kunde inte utnyttja sin politiska position.  Olle Svenning borde haft intressanta saker att säga om bristen på samarbete mellan hans far Erik och Eric.

Andersson drar hela tiden paralleller till Helsingborg och Landskrona och som en ”röd tråd” går kopplingen mellan MFF och Skåne. Här finns t  o m diskussionen om hur avgrundsvrålet ”Malmö” borde låta på Swedbank Stadion på malmeitiska och hur det låter live ( som ystadsdialekt, hävdas det).

Jag tror den starka skånska fixeringen (autenticiteten) uppstår redan 1934 (som konsekvens mot borgarskapets falska Malmö och orättvisans Stockholm – fast det är min egen omedelbara teori). Den betonas i många olika sammanhang genom decennierna och är väldigt stark än i dag. En liknande koppling och utnyttjande finns inte alls i Helsingborg där man istället vänder sig norrut. I Landskrona? Personligen känner jag att staden och Bois knappast är vetenskapligt signifikanta eftersom de är så marginella. Men jag noterade i måndagskväll att det fanns en stor banderoll på Landskrona IP med slogan ”Landskrona – Skånes stolthet”. Däremot var alla tre flaggorna svartvita.

En intressant sak med det är också att en del av MFF publika och ekonomiska kris sammanfaller med tiden då skånsk nationalism var väldigt fult – när Skånepartiet var som mest framgångsrikast under 1980- och 90-talet. Man inser också att MFF haft samam problem som svensk landslagsfotboll – den valde ledaren sitter alltid för länge. Därför glädjer  det mig mycket att Cavalli-Björkmans insatser nu äntligen ges en rättvis beskrivning. Både det an gjorde på 70-talet och det han gjorde på 90-talet.

Jag förundras mest över förklaringen varför MFF inte tappade fler spelare på 60- och 70-talet;  ifall EP inte ville bli av med en viss spelare så talade han inte om för dem att det fanns en proffsklubb på kontinenten som ville köpa honom. Så var det med det!

Ps Carlo, du är citerad!

Pss Jo ett fel värt att korrigera. Galleristen Börjessons sexistiska och hånfulla dräkter hade tvärtemot vad Andersson skriver stöd i MFF – i alla fall hos Börjessons vän ordförande Cavalli. Annars hade aldrig MFF arrangerat presskonferensen med fotbollstjejerna som lättklädda modeller. Det var först då, vid modevisningen, som Cavalli insåg sitt misstag.

About this entry

You’re currently reading “Kapitelrecension: ”Spela fotboll bondjävlar!” Del 1 (MFF),” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
april 30, 2011 / 07:20
Kategori:
Ekonomi, Idrottshistoria, Litteratur, Malmö, MFF, Politik
Etiketter: