Var går gränsen för att kallas motståndare?

Man må tycka jag är en idiot och bitter osvensk men efter 9-1 av det svenska herrlandslaget i fotboll på två EM-kvalmatcher är jag trots allt inte imponerad. Inte med spelet, inte med spelarna, inte ens med målen.

Moldavienmatchen har jag redan skrivit om; tre målvaktstabbar och ett misslyckat långskott.

I går hade Sverige maximalt flyt mot ett bedrövligt dåligt Finland. Jag har aldrig sett Finland så här dåliga. De ställde upp och skulle spela offensiv fotboll med två inre mittfältare som sprang långt för att få ha bollen, gärna behöll den så länge som möjligt och inte gjorde ett skit för att få tillbaka den. Plus som ensam avslutare en gammal lovande offensiv mittfältare från Chelsea som nu tio, tolv år senare liknade en undernärd förtidspensionär med mer starr än målkänsla i ögonen. När han sedan förflyttade sig…

Finland spelade i princip utan press på bollen och utan defensiva mittfältare vilket gjorde att Sverige aldrig mötte försvarare som var fler i antal. Och dessutom en backlinje som inte var offsidekallibrerad.

Dessutom hade man tur med 1-0-målet och Toivonens skada.

Sverige skapade trots massor av möjligheter att skapa chanser inte speciellt många och Zlatan gjorde tre och spelade fram till det fjärde.

Kul för Zlatan, viktig för svensk landslagsfotboll men ingen av de här insatserna hade gett tre poäng i Budapest.

Jens Fjellström var lyrisk och tyckte alla skulle ha överbetyg och visade därmed att han till fullo köpt konceptet med reklam-TV-fotboll: inga perspektiv utan allt in eller allt ut. Antingen är alla bra eller så får någon i kulliserna – typ mannen som ”denna underbara försommarkväll” i Stockholm med pondus bar upp Mino Raiolas läderkavaj – såga rejält.

När Jens Fjellström ser om matchen kommer han ha svårt att ge överbetyg åt vänstersidan representerad av Majstorovic, Wendt och Bajrami. Wendt var väl ganska OK, i andra halvlek men tog han en löpning över mittlinjen?

Bajrami var inte vän med bollen och sprang fel mest hela tiden. Så fick han en smörpassning och avslutade snyggt men hade han varit en riktigt målgörare, hade han naturligtvis fortsatt fram tre, fyra meter och rullat bollen i mål. Hade målvakten varit en riktigt målvakt hade han inte sålt sig så totalt och satsat allting på att motståndaren skulle avsluta lågt från 17-18 meter. Det var ingen tabbe men en mer erfaren målvakt hade inte agerat på det viset, inte chansat så grovt, speciellt inte mot en ickeforward som Bajrami.

Majstorovic borde haft minst en varning tidigt och var inte heller vän med bollen. Vid Finlands bästa chans missade han bollen, likaså vid hörnan som de inte lyckades förvalta i första. Han rensade ofta ut till hörna och inkast när han kunde valt bättre alternativ.

Så som helhet – två klara segrar men inget att jubla över, tycker jag. Man kan jubla över att Sverige ”leder” tabellen över bästa tvåan i EM  men då ska man betänka att tre av de fyra svåraste matcherna återstår. I fall nu det finns svåra matcher i den här gruppen.

Istället aktualiseras problematiken från Nationaldagen . hur fullkomligt meningslöst matcher mot dåliga motståndare är. gårdagens Finland var så dåliga att det är tveksamt om de kan kallas för motståndare. Mot känns inte som ett passande ord, inte heller medståndare. Kanske räcker det med ståndare – Finland försökte hålla stånd i 90 minuter och såg väldigt slaka ut allesammas.

About this entry

You’re currently reading “Var går gränsen för att kallas motståndare?,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
juni 8, 2011 / 06:15
Kategori:
A-landslaget i herrfotboll, Sponsorer och reklam, Sportjournalistik, Zlatan
Etiketter: