Målvakternas revansch i samhället (MRIS)

Straffsparkar är oerhört fascinerande. De är som undantagslagar – plötsligt upphävs all normal fotbollscivilisation, alla regler och naturliga tillstånd. Inget är sig likt och allting är möjligt. Som att ett väldigt underlägset Japan besegrar USA i en VM-final i fotboll.

USA ser ut som vinnare i 120 minuter plus tillägg men när förutsättningarna då plötsligt jämställs – då försvinner allt vad USA har av självförtroende och vinnarinstinkt. Det var återigen Pearl Harbour – på det viset att amerikanskorna var helt hjälplösa och oförberedda på något de rimligtvis borde ha räknat med kunde inträffa.

USA skapade så många målchanser och borde rimligtvis vunnit med tre, fyra mål men nöjde sig med att vinna med ett enda och det straffade sig.

Den första straffen är riktigt, riktigt dålig. Jag vet inte hur erfaren straffskytt tjejen var men man ska alltid sätta bästa skytten först. Annars riskerar man att hela såsen skär sig – som den nu gjorde för straffen var på fel sida, fel höjd, fel plats och fel styrka.

Kanske en coachmiss eller är den här tjejen så van straffsparksskytt, så hybrishämmad, att det var helt medvetet: en chansartad, närmast arrogant straff som inledning på en VM-finals perepeti?  Nästa amerikanska skytt försöker kompensera med kraft och jag tror inte hon vanligtvis sätter straffarna högt för den här straffen var extremt dålig; att gå på kraft och sätta bollen tre meter över ribban…

Och tredje straffen tar den duktiga japanska målvakten eftersom hon nu har ett så groteskt stort mentalt överläge.

USA-målvakten Hope Solo verkade också ha drabbats av mental härdsmälta. Hon hade kunnat reducera förlustångesten bland lagkamraterna genom att ta första straffen men hon flyttar sig i sidled, utan att kasta sig, långt, långt före skottet. Det såg ut som en liten kort dansteater med titeln ”Chanslös”. Om hon åtminstone kompenserat den första förflyttningen åt höger med att sedan kasta sig till vänster. Men hon fortsatte bara bort åt höger.

Hennes rörelsemönster var det som en skräckslagen person i en frisparksmur gör sig skyldig till. Det var en uppvisning i psykologisk kapitulation, som om hon bara ville undvika att få bollen på sig. Eller en uppvisning i likgiltighet och nonchalans?

Självfallet bidrog Solos agerande till den andra amerikanskans beslut att gå på kraft. För att neutralisera känslorna av att redan ha förlorat.

Eftersom de fjärde straffsparksskyttarna i båda länderna var verkligen duktiga vill jag påstå att VM-finalen avgjordes redan i första omgången av straffarna: japanskans räddning med foten och Solos kapitulation. Det var ett manus det tog tre omgångar att frigöra sig från och då var det alltför sent.

Ibland kritiseras straffar för att vara en inhuman fotbollsform för avgörande. Jag älskar det! Det är en med gräslig jämförelse som KRIS ( Kriminellas Revansch I Samhället)  det vill säga MRIF (Målvakternas Revansch I Samhället). Det är inte lätt att uttala men det är inte heller lätt att vara målvakt – det gäller, som kanske Hope Solo nu förstår, att hålla tungan rätt i mun!