Patrik Sjöberg. Outhärdligt självcentrerad och självberömmande. Att flera gånger de första tjugominuterna berätta vad folk säger till honom på gatan nu – det var genant. Rev ut sig på 224.
Lika dåligt var hans entoniga röst och totala brist vilja att berätta en historia. Någon borde talat om för honom att man inte berättar historier i radion på samma sätt som man berättar historier i en skolaula ,eller möteslokal utan mikrofon. Sjöberg talade, han berättade inte, och sedan hade man förmodligen klippt av inspelningen. Det här med att börja och sluta, tona ner, tona upp och knorr var inget Sjöberg brydde sig om.
Musiken var bättre. Alla våra gamla gemensamma rockfavoriter från 80-talet var med och några som Sjöberg definitivt kunde hoppat över – som Sweet.
Och jag kände så väl en annan gammal favorits röst men kunde inte placera den för jag har inte lyssnat på honom sedan millenieskiftet – Lou Reed.
Lämna ett svar