Har medierna anammat nätets hårda språk och stil?

Läser som vanligt Johan Cronemans krönika i lördagens DN. Han har ofta ganska rätt, inte riktigt men nästan och han skriver om sånt andra inte vågar skriva om på sportsidorna.

Den här gången är utgångspunkten framförallt Erik Nivas sågning av Wendt.

Problemet är att Niva inte brukar ta till övertoner. Problemet är att Niva hade rätt – det var den sämsta insatsen en svensk fotbollsspelare gjort i landslaget under 2000-talet. Tror jag. Minnet cirklar lite runt vinterturneringar med C-lag i USA, Mexico och arabvärlden men det är inte riktigt jämförbart. Det här var en tävlingsmatch – mitt under terminen.

Men Croneman har rätt i att kritiken borde i huvudsak inte riktats mot Oscar Wendt utan mot Erik Hamrén. Och där fegade media ur – rädd att fördärva framtida relationer med landslaget. Och relationerna är fundamental: skriver du kritiskt så är du inte längre med, då är plötsligt spelare och tränare olyckligtvis inte tillgängliga.

Exempel: När jag skrev basket för Luleåtidnignarna och var kritisk till coachningen så fick tidningnarna veta att (typ) antingen skrev någon annan om Plannja i Sydsverige eller så blev det inskränkningar i tillgängligheten. Hotet var inte fullt så klarspråkigt.

När jag skulle göra baskettidning så var just Plannja negativ till projektet o s v.

Förutom baskettidningen så var det en skitsak. Men det belyser situationen för svensk sportjournalistik. Kritisera aldrig tränaren eller klubben om den inte redan är på väg.

Efter att DN publicerat en ordagrann intervju med Henrik Larsson som inte ställde honom i helt positiv dagar vägrade han prata exklusivt med DN i tio år.

Zlatan bojkottade Aftonbladet i flera år. Så vem skulle nu våga skriva att Zlatan är riktigt dålig och har fel attityd i landslaget. Att han är den sämste lagkaptenen Sverige någonsin haft?

Problemet är med andra ord inte ”det hårda språket” utan att det riktas åt fel håll.